Mors dag och mys...
Noah har målat av mig. Jag har rött hår eftersom det är min favoritfärg. Blommorna är röda och håret står rakt upp, eftersom det var för svårt att rita flätor.
Theo har ritat mig i brunt och bredvid finns det vatten som dödar...(Tack min älskling, vad du är kärleksfull!!!)
Noah hade varit och köpt ett fint halsband där det stod kärlek på. Mycket fint!
Och det bästa av allt: båda barnen kröp i hop tätt, tätt kring sin mamma och kramades. Länge! (Och sedan bråkade de inte på säkert en timma eftersom det var mors dag...omtänksamma killar).
Nu sover mina godingar och jag har suttit och snyftat till galan som Röda korset anordnade för alla utsatta mammor. Glöm inte att man alltid kan bidra med en slant för att hjälpa andra människor!
Sov gott alla fina!
Negativt med negativt svar...
I dag ringde jag läkaren för att få mitt senaste provsvar. Det visade negativt, vilket kan tyckas positivit. För min del är det oerhört jobbigt med ett negativt svar. Det är verkligen negativt. "Vad synd!", svarade jag när hon gav mig det svaret. "Nej, jag menar att provet visade negativt...inget fel alltså!!!", sa läkaren och lät glad. Jag började nästan gråta och mumlade något om att jag likförbannat känner mig sjuk och hellre hade fått ett namn på min sjukdom...Jag ska på återbesök om två veckor, men för att göra vad vet jag inte.
Så här sitter jag nu och sörjer min sjukdom som jag inte ens fick ha. Jag hade redan förberett mig på att äta medicin resten av livet. Jag skulle offra min IBS- mage och trycka ner en massa gifter varje dag...in the rest of my life. Jag hade liksom redan vant mig vid tanken. Inte för att det är roligt att vara sjuk, det är ju inte så att jag vill samla på sjukdomar men det är ju smidigt att veta vad man kan göra för att må bättre.
Men så är det. Nya tag nu alltså...ska nog googla fram en ny sjukdom nu ;).
Vi hörs lite senare, puss.
Flätor och choklad
Theos blåsta, rastlösa och lite sjuka mamma i full gång med totyr...Han blev riktigt gullig...(Okej, jag ska ordna klipptid)
Något som verkligen gjorde mig glad i dag var ett paket som låg i brevlådan. Helt oväntat och mycket uppskattat:
Från "Nallebudet". En len och go nalle med en chokladbit i knät!!! Gissa om jag blev glad!!! Det var från min kära lillasyster som verkade tycka att jag var värd det. Det låg ett fint och uppmuntrande kort i också. Tack gulliga Eva.J. Jag älskar dig!
Kram till er alla!
Jäkla försäljartanter...
Theo: Hej
Tanten: Hej, får jag prata med mamma?
Theo tänker ge luren till mig men jag skakar på huvudet och viskar att jag inte vill prata. Theo är genast med på noterna och börjar skratta.
Tanten: Kan jag få prata med din mamma???
Hon pratade på bred skånska och talade överdrivet t y d l i g t (fan nu ringer hon igen och Theo vill inte svara denna gången...)
Theo: Näe...
Tanten: J a g v i l l p r a t a m e d d i n m a m m a
Theo: (tittar på mig som febrilt skakar på huvudet och viker mig av skratt) Näe...
Tanten: JO!!!
Theo: näe...
Tanten: KAN JAG FÅ PRATA MED DIN MAMMA ELLER PAPPA!!!
Så där höll de på ett tag men Theo tröttnade till slut och gav luren till mig...och då la jag på. Fasen så roligt!!! (Och barnsligt, jag vet).
Det värsta är att Theo kanske kommer att göra så varje gång han svarar i telefonen. Tänk om de ringer från bingolotto för att tala om att jag kan vinna fem miljoner, och så svarar Theo att de inte får prata med mig. Sedan lägger han på och jag har förlorat flera miljoner. Då kommer jag nog inte att skratta lika mycket. Det positiva är att jag inte ens spelar bingo. Fy fan vad jag är barnslig...kan ingen omyndigförklara mig!?
Ensam och svag, det är jag
Jag kan inte ens säga vad jag har för sjukdom. Ingen vet. Inga läkare och inte jag. Jag kan bara tala om alla symptom. Allt som gör mig så svag och ynklig. Men jag kan inte säga vad det är. Det jävliga är att inte ens läkarna kan. Har de inte betalt för att slänga sjukdomar i ansiktet på folk? Kom igen, jag vill ha en sjukdom nu- släng hit. Eller ett namn på sjukdomen. Bara det skulle ju kännas bättre.
Jag är yr, tar snedsteg i bland när jag går. Jag tappar minnet...ofta. Jag mår illa om kvällarna (och nej, jag är inte gravid- storken har semester...för evigt om sambo får bestämma). Jag...nu sitter jag här och tänkte vräka ur mig alla symptom men vad hände??? Förutom att jag kom på att ni kanske inte ens vill veta, så glömde jag bort dem. Det är sant och riktigt. All skit som händer med min kropp och som håller mig vaken på nätterna, försvann. Helt otroligt. Inte ens mina symptom kan jag komma i håg. Hoppas jag glömmer dem för evigt!
Det värsta är att ingen vet. Jag är den som alltid ska vara så pigg och rolig. Jag är den man ringer till med sina problem. Jag är den som lyssnar. Hjälper alla andra. Stark och hjälpsam. Samtidigt är jag så svag. Jag mår alltid sämre än den som mår dåligt. När någon i familjen är ledsen eller har ont, då blir jag sämre än den. Konstigt. Inte för att jag vill ha empati. Absolut inte. Utan bara för att jag tycker det är jobbigt.
Kunde jag bära hela världen på mina axlar så skulle jag göra det. Det är nog det jag försöker. Ingen får må dåligt. I bland undrar jag om jag tror att jag har någon slags ensamrätt på smärta och sorg. Som om det bara är jag som får må dåligt. Min syster har sagt åt mig att inte vara så blödig. Hade ju varit skönt om det funkade så. Bara släppa det liksom.
Sån här är jag. Och nu har jag helt plötsligt skrivit något som jag aldrig trodde jag skulle skriva (fast jag har inte skickat det än...). Man ska vara rädd om sin integritet säger alltid sambo. Rätt. Men varför låtsas att allt är så jävla bra när det inte är det? Jag mår inte bra. Punkt slut. Och jag vill inte ha någon empati eller "tycka-synd-om-Vicke"-kommentar. Jag vill bara skriva av mig idag...och kanske en annan dag. Vem vet, det kanske blir värsta terapisidan det här (och ja, jag förstår om ni kommer att sluta läsa i så fall...no hard feelings)
Nu ska jag försöka få i mig lite frukost innan jag ska till nästa läkare. Önksa mig lycka till kära vänner. Kramar.
Smultron
Härliga helg..
När vi beställde mat gick det lite sämre. Lilla fröken i kassan berättade för mig att de hade lite mycket att göra och undrade om det var okej om vi fick vänta på vår mat i en kvart. Jo det gick ju bra...(eller vad hade vi för val...). Det gick en kvart. Det gick en kvart till. Och sedan gick det nästan en kvart till- och då ropade de upp vårt nummer. När jag hämtade maten talade lilla fröken om att ena maträtten var slut! WHAT!? Talar man om det efter 45 minuter...tack så jävla mycket lilla fröken. Gissa om jag blev sur!!!
Men så kan det vara. Ett litet i-landsproblem men mycket irriterande.
Nu ska jag slå in presenter till min söta systerdotter som fyller år i morgon och som sover över här. Stackars lilla tös som måste höra min stämma tiidigt på morgonen när vi stormar in med paket och frukost. Bäst att jag går och sjunger upp mig lite, take care!
Envisa lilla rackare...
Jag och sambo tog mod till oss och åkte och storhandlade med barnen i dag. Vi hade lika gärna kunnat åka utan dem, en av oss- men jag har gett mig fan på att jag ska lära mina barn hur man uppför sig i en affär. De är jätteduktiga. Faktiskt. Noah har aldrig tjatat sig till något, aldrig burit sig dumt åt eller bråkat i en affär (knappt annars heller faktiskt). Theo är ganska duktig, men mycket mer krävande.
Han kan få sina utbrott och bli lite galen, men han är hanterbar. En enda gång har jag fått ta honom under armen och gå ut från affären- och det är helt okej. Då var han lite mindre och det kändes ungefär som att ha en liten handväska under armen. I och för sig med ett skrikande monster i, men ändå. Skulle han balla ur nu när han är så stor skulle det nog kännas mer som om jag hade en stor jävla Mari Mekko- väska i famnen. Full med små monster...Så det är bäst att lära honom hur man uppför sig.
I dag gick det bra, ganska i alla fall. Han sparkade storebror lite och skrek om han inte fick hänga på exakt samma ställe som sin bror i vagnen. Men det är ju okej. När vi gick ut till bilen sprang han i väg till vagnparkeringen trots att jag sa åt honom att låta bli. Vi skulle till bilen men han envisades med att gå till vagnarna. Märkligt tyckte jag.
Inne bland vagnarna stod en man för att parkera sin. Theo började slita i hans vagn och ropade att han minsann skulle parkera den. Han gav sig inte. Mannen höll i handtaget och försökte köra in vagnen och Theo drog i den för att göra det själv. Jag bad honom att släppa den, men han vägrade. Jag tittade lite generat på mannen medan Theo envisades med att försöka parkera den själv.
Till sist vände sig mannen om och sa "det är okej, han får parkera den". Jäklar vilken fart Theo fick. Han tittade på mannen, vände sig om och sprang till mig. Han bokstavligen flög upp i famnen på mig. Han var så generad! (Tack gode gud, han vet hur man skäms!!!) Han trodde att det var hans pappa han höll på att hjälpa...Det var såå roligt (för mig). Jag vet inte varför sambo inte skrattade, hehe.
Så kan det vara! Nu ska jag läsa lite bloggar och surfa runt lite innan John Blund kommer (han kommer hemskt tidigt till oss på landet). Kramar till er alla (till alla tio som läser min blogg, haha)
Små snickare...
Nu är det dags att koppla av lite innan jag ska gå och lägga mig...måste ju läsa lite bloggar. Vi hörs i morgon vänner!
Ps, hoppas bara inte att han skjuter sönder alla hus han bygger...
Ringaren och mumsbiten
På väg till förskolan på maskerad!!! Noah påminner lite om Ringaren i Notre Dame...(och jag som var helt säker på att sambo var pappan!!!). Theo tror att han ser farlig ut, men han ser ut som något jag skulle kunna äta till frukost! Sötizar!!!
Det gick förresten bra när jag var och hälsade på dem förra veckan. Theo vinkade glatt när jag satt med Noah i matsalen...det var skönt! Jag hade nästan förväntat mig lite tårar och skrik och kände mig något besviken över att han inte var mer intresserad av mig än så...(SKÄMT!!! för er som inte förstod).
Appropå tårar och skrik så är det snart val. Det känns verkligen jobbigt. Jag funderar på att ta Ringaren till hjälp när jag ska rösta. Jag ber honom att lägga i pappret som han tror är bäst. På det som ser finast ut (eller ser de likadana ut?). Eller så ber jag honom göra pappersflygplan av alla lapparna och sedan har vi en tävling. Planet som flyger längst vinner! Det är nog en bra idé. Så får det bli! Skönt. Det ska bli riktigt roligt att rösta, önskar att jag kunde få rösta varje dag...
Bäst att jag går och tränar lite vikteknik...vi hörs mina fina!!!
En kyrklig dag, helt enkelt.
Theo rockar loss!
Innan vi skulle åka sa Theo: "Mamma, kan jag få ha en sån där slips på mig?" Jag blev förvånad över att han ens visste vad det var och frågade om han verkligen ville ha det..."Jaa, det vill jag. Kan jag få låna en från ditt förråd???". Jag antar att han menade garderob och att han säkert trodde att jag förvarade alla slipsar i min garderob. Jag kom på lite senare att han hade sett slipsar på barnprogrammet i går...det förklarade ju saken!
Noah tycker att mamma är lite jobbig med kameran...
Det var gott med tårta!!!
Det var en härlig dag helt enkelt. vi hörs i morgon (eller någon annan dag, jag är verkligen inte bra på att uppdatera).
Chips och regnbågar köpes...
Theo: "Mamma, får jag godis, chips och regnbågar på lördag?"
Mamma: "Vill du ha regnbågar?"
Theo: "Ja, såna där med salt och peppar på..." (ostbågar)
Inte undra på att man älskar sina barn så mycket...
I morgon har jag tagit ledigt för att kunna vara med mina barn på förskolan. Jag undrar hur mycket liv det kommer att bli när jag går över från Theos avdelning till Noahs!? Lite nervös är jag allt...bäst att vila lite. Återkommer i morgon.
Rena händer, händer inte så ofta.
Det konstiga är att båda barnen har tvättat händerna med tvål. Säkert som ögat. De anklagar mig för att jag inte tror på dem och när jag säger att de inte ens luktar tvål börjar de skruva lite på sig...och så går de in på toaletten och tvättar sig igen. (Men de hade garanterat tagit tvål första gången också...) Märkligt. Mycket märkligt.
(Jag kanske ska börja göra "lukttestet" på sambo också. Han är kanske inte så oskyldig som han ser ut.)
så ensam...
Båda barnen "låtsasgrät" när de skulle åka och ojade sig om att de inte ville lämna mig, inte kunde vara utan mig och att de skulle sakna ihjäl sig. Och så vidare. De spelade ganska bra. Jag vet inte om de gjorde så för att de ville dölja glädjen över att få slippa vara med mig, eller om de bara tror att jag skulle må bättre om de visade att de skulle sakna mig. Jag vet inte. Men bra var de! De kanske skulle bli skådespelare. (En annan grät ju på riktigt...i smyg, kvällen innan...och i natt, och i morgon och nästa dag. På söndag natt gråter jag för att de har bråkat hela dagen och för att jag är såå trött).
Resten av veckan är det jobb som gäller och på lördag åker jag i väg med min storasyster. På söndag blir allt som vanligt igen och det är skönt. Jag älskar rutiner!
Måste låsa alla dörrar, kolla under alla möbler och tända små lampor i alla rum...så att jag kan lägga mig sen! God natt alla fina och sov så gott (själv ska jag hålla mig söndag då allt blir som vanligt...jag kan nämligen inte sova ensam...)
Kakmonster...
I dag har vi spelat kula i nya sandlådan och snickrat (dvs spikat sönder den gamla sandlådan). Barnen har haft jätteroligt och jag har till och med kunnat sitta en stund medan de har lekt tillsammans- helt otroligt! Nu börjar de bli så stora att det kommer att bli svårt att motivera sig själv till att vilja ha fler barn om några år. Jag som ville ha tre! Fast å andra sidan vägrar ju sambo ha fler än två barn, så det hade kanske kunnat bli lite svårt i alla fall. Hur som helst så har det varit en underbar vårdag...
Dags att packa i hop alla små kakor, äta upp smulorna som tappats och slicka några skålar...
Ha det bra kära vänner!!!