(kan inte komma på någon rubrik faktiskt)
Jag var där i dag. Hos kotknäckaren. Fan så ont det gjorde! Det bränner fortfarande i ryggen, som om hon sköt upp en raket mellan skulderbladen. Så ont!!! Jag låtsades lite att jag hade tränat på de övningarna som hon hade gett mig. Jag sa att jag hade tränat lite i alla fall. Räknade med lite beröm faktiskt, men hon sa bara: "fast du måste göra övningarna!!!". Vaddå? Som om inte lite skulle vara bättre än inget. Det tycker i alla fall jag. Ska ringa den andra snart!
Livet är bra jobbigt i bland.
Bäst att lägga sig nu så att det kan bli lördag snart- för lördagar är helt klart den bästa dagen på veckan!!! So long.
Livet är bra jobbigt i bland.
Bäst att lägga sig nu så att det kan bli lördag snart- för lördagar är helt klart den bästa dagen på veckan!!! So long.
Aj aj, förbannade rygg.
Ska till "kiropraktorn" (sjukgymnasten) i morgon och rätta till min missbildade rygg. Sned som ett S är den, rackaren! Jag har tidigare skrivit om kiropraktorn som jag åkte till ibland. Ni vet han som inte ville se mig igen om jag inte började träna min kropp lite. Så vad gör man! Jo man byter kiropraktor! Hur smidigt som helst!
Jag var där förra veckan också och då berättade jag för min nya kotknäckare om "han den dumma som tyckte att jag skulle börja träna"...Hon sa till mig att jag kanske skulle tänka lite på det, på att träna alltså. Jag svarade: "Men det kvittar ju, nu är jag här hos dig istället och jag kommer aldrig att åka till honom mer!!!" Hon svarade: "Fast jag tänkte mer för din egen skull alltså!"
Så jävla fräck va! Hur taskig får man bli egentligen!? I dag skaffade jag numret till en annan kotknäckare, som jag ska ringa till nästa vecka...Det blir min tredje, undrar hur många det finns...Jävla fascister!
Ensamma människa.
Å så sitter jag här ensam igen. Jag börjar bli van. Barnen ligger och hostar i kapp och hunden gnäller vid dörren och tror att jag tänker släppa ut honom/henne (?). Det är nog en han för annars borde den ha löpt någon gång...kanske sen i utvecklingen, hrm...intressant. Ska kolla upp!
Jag la Theo med buller och bång i kväll och jag är förvånad över att han inte har kommit upp en enda gång- han borde veta om sina rättigheter som barn: man har rätt att bråka när man är tre år (eller just det vet han ju om), man har rätt att jävlas och kliva ur sängen tjugo gånger innan man somnar! Det hade jag gjort om jag vore honom. Han var skitarg för att jag inte läste en bok i kväll. Eller, han var arg för många saker. Skrek och bar sig åt. Så jag sa god natt och gick ut. Bara så där! Det är en timme sedan och han ligger kvar (vad fan vet jag om det?!). Han är kvar på sitt rum i alla fall. Det är bra. Mycket bra!
Jag bestämde mig för att inte skriva om mina barn i kväll. Jag skulle skriva om något annat i mitt liv. Så här blev det alltså. Jag har inget annat liv. Jag är en mamma- punkt slut! Tjejen är borta, kvinnan likaså. Människan med ett eget liv är försvunnen och bara mamman är kvar. MAMMAN. Så jävla tragiskt. Vart tog jag vägen? Vad hände? Exakt när tappade jag bort mig själv? (Jag kanske ska fråga sambo, han undrar säkert också?).
Jag ska ändra mitt liv. Jag ska i första hand vara en människa. Sedan ska jag vara kvinna och sist mamma. Så ska det bli! I morgon ska jag inte skriva ett ord om mina barn! (Men om jag mot förmodan ändå skulle göra det, så är det för att jag är så senil...jag kommer garanterat att glömma bort det, men jag ska försöka).
En annan sak som jag har funderat på och som jag har kommit på nu, är varför jag ofta duschar två gånger varje dag. Här är svaret för alla som är intresserade (ni är säkert jättemånga!). I vårt hus finns det bara ett enda ord som aldrig är fel att säga. Det spelar ingen roll hur många gånger man säger det, eller på vilket sätt man säger det. Det används i snitt en miljard gånger, every fucking day! Mamma! Är ordet. Det spelar ingen roll om mamman pratar i telefon, läser en tidning eller sitter på dasset. Det kan man alltid använda. Pappa är däremot ganska sällsynt och används inte överdrivet precis. När pappa vill vara i fred är toaletten ett utmärkt ställe att vara på. Där kan pappa vara i (lätt )en timme utan att bli saknad. Mamma däremot får minsann kissa med dörren öppen (konstigt att man är förstoppad!). Det enda stället i huset jag får vara i fred på är alltså i duschen, som ligger i källaren. Dit orkar ingen gå och jag kan inte höra skrik och rop eftersom jag sprutar vatten i mina öron. Underbart! Så nu alla ni som har undrat varför jag är torr som Sahara och skrynklig som ett russin- jag vill bara vara ifred!
Dags att sluta svamla. Ha det bra alla fina!
Ps, hunden var visst en hane.
Jag la Theo med buller och bång i kväll och jag är förvånad över att han inte har kommit upp en enda gång- han borde veta om sina rättigheter som barn: man har rätt att bråka när man är tre år (eller just det vet han ju om), man har rätt att jävlas och kliva ur sängen tjugo gånger innan man somnar! Det hade jag gjort om jag vore honom. Han var skitarg för att jag inte läste en bok i kväll. Eller, han var arg för många saker. Skrek och bar sig åt. Så jag sa god natt och gick ut. Bara så där! Det är en timme sedan och han ligger kvar (vad fan vet jag om det?!). Han är kvar på sitt rum i alla fall. Det är bra. Mycket bra!
Jag bestämde mig för att inte skriva om mina barn i kväll. Jag skulle skriva om något annat i mitt liv. Så här blev det alltså. Jag har inget annat liv. Jag är en mamma- punkt slut! Tjejen är borta, kvinnan likaså. Människan med ett eget liv är försvunnen och bara mamman är kvar. MAMMAN. Så jävla tragiskt. Vart tog jag vägen? Vad hände? Exakt när tappade jag bort mig själv? (Jag kanske ska fråga sambo, han undrar säkert också?).
Jag ska ändra mitt liv. Jag ska i första hand vara en människa. Sedan ska jag vara kvinna och sist mamma. Så ska det bli! I morgon ska jag inte skriva ett ord om mina barn! (Men om jag mot förmodan ändå skulle göra det, så är det för att jag är så senil...jag kommer garanterat att glömma bort det, men jag ska försöka).
En annan sak som jag har funderat på och som jag har kommit på nu, är varför jag ofta duschar två gånger varje dag. Här är svaret för alla som är intresserade (ni är säkert jättemånga!). I vårt hus finns det bara ett enda ord som aldrig är fel att säga. Det spelar ingen roll hur många gånger man säger det, eller på vilket sätt man säger det. Det används i snitt en miljard gånger, every fucking day! Mamma! Är ordet. Det spelar ingen roll om mamman pratar i telefon, läser en tidning eller sitter på dasset. Det kan man alltid använda. Pappa är däremot ganska sällsynt och används inte överdrivet precis. När pappa vill vara i fred är toaletten ett utmärkt ställe att vara på. Där kan pappa vara i (lätt )en timme utan att bli saknad. Mamma däremot får minsann kissa med dörren öppen (konstigt att man är förstoppad!). Det enda stället i huset jag får vara i fred på är alltså i duschen, som ligger i källaren. Dit orkar ingen gå och jag kan inte höra skrik och rop eftersom jag sprutar vatten i mina öron. Underbart! Så nu alla ni som har undrat varför jag är torr som Sahara och skrynklig som ett russin- jag vill bara vara ifred!
Dags att sluta svamla. Ha det bra alla fina!
Ps, hunden var visst en hane.
Fina ord...
Noah och jag i bilen:
"Mmm mamma, tuggummit smakar delikat!"
"Men Noah, vet du ens vad det ordet betyder?"
"UTSÖKT!"
Ehh, okej...och vilka är dina föräldrar???
"Mmm mamma, tuggummit smakar delikat!"
"Men Noah, vet du ens vad det ordet betyder?"
"UTSÖKT!"
Ehh, okej...och vilka är dina föräldrar???
Jag hatar kor!
I dag har jag varit på sunkhumör! Andra dagen hemma med sjuka barn. Eller rättare sagt: ett sjukt och trött barn, och ett överaktivt- inte ett dugg trött eller sjukt! Ena barnen ska man passa upp på och det andra leka med. När Noah började piggna till på eftermiddagen kände jag att jag inte skulle orka så mycket mer. Jag kände mig skitsur.
Och mitt i det där skitsura kom Noah på att hans ko (!) fyllde ett år. Just på den här sunkiga dagen. När ett mjukisdjur fyller ett år måste det ju firas! "Mamma, Kois fyller ett år idag!", "Mamma, säg grattis till Kois!", "Mamma, när någon fyller år brukar man ha kalas!", "Mamma, är det okej om vi bakar en tårta och blåser upp ballonger?", "Mamma..."
Här ungefär kände jag paniken stiga. Jag kunde inte vara otrevlig mot stackars Noah när han äntligen började känna sig frisk, men något jävla KO-KALAS ville jag verkligen inte ha! Men tjatet fortsatte...Och Theo hängde på (konstigt). Vi bakade tillslut chokladbollar (JAG bakade, Theo åt och Noah tittade på eftersom han inte ville bli kladdig!), vi (jag) blåste ballonger och gullade med den förbannade kon som hade en jobbigt mjuk och tillgjord röst.
Kon: "Hej, vad heter du?"
Sura mamman: "Hej hej"
Kon: "Men säg vad du heter, jag heter Kois!"
Sura mamman: "Snälla Noah, jag har verkligen ingen lust..."
Kon: "Men det är mycket trevligare när man vet varandras namn!"
Sura mamman: (Med ett plågat inre och ett tillgjort yttre) "Jag heter Victoria!" (Stick nu för fan!)
Kon: "Jaha, hej Victoria...blablabla"
Så här fortsatte det...i all evighet. Från och med nu så hatar jag kor. Från och med nu ska jag bara äta kor!
Vi hade ko- kalas, drack saft och åt chokladbollar. Eller, jag åt. Theo hade åkt på simskola, Noah hade ont i magen och kon...var typ redan död! Efter kalaset tillverkade vi partyhattar med stjärnor och snören och Noah var chockad över att jag inte ville ha någon (mycket konstigt!).
I vanliga fall kan jag tycka att sånt här är lite gulligt, men idag...näe! När det plågsamma gick mot sitt slut sa Noah: "Mamma, i morgon fyller Kois två år!" I helvete heller att han gör, i morgon ligger han i soptunnan lille vän!!!
Och mitt i det där skitsura kom Noah på att hans ko (!) fyllde ett år. Just på den här sunkiga dagen. När ett mjukisdjur fyller ett år måste det ju firas! "Mamma, Kois fyller ett år idag!", "Mamma, säg grattis till Kois!", "Mamma, när någon fyller år brukar man ha kalas!", "Mamma, är det okej om vi bakar en tårta och blåser upp ballonger?", "Mamma..."
Här ungefär kände jag paniken stiga. Jag kunde inte vara otrevlig mot stackars Noah när han äntligen började känna sig frisk, men något jävla KO-KALAS ville jag verkligen inte ha! Men tjatet fortsatte...Och Theo hängde på (konstigt). Vi bakade tillslut chokladbollar (JAG bakade, Theo åt och Noah tittade på eftersom han inte ville bli kladdig!), vi (jag) blåste ballonger och gullade med den förbannade kon som hade en jobbigt mjuk och tillgjord röst.
Kon: "Hej, vad heter du?"
Sura mamman: "Hej hej"
Kon: "Men säg vad du heter, jag heter Kois!"
Sura mamman: "Snälla Noah, jag har verkligen ingen lust..."
Kon: "Men det är mycket trevligare när man vet varandras namn!"
Sura mamman: (Med ett plågat inre och ett tillgjort yttre) "Jag heter Victoria!" (Stick nu för fan!)
Kon: "Jaha, hej Victoria...blablabla"
Så här fortsatte det...i all evighet. Från och med nu så hatar jag kor. Från och med nu ska jag bara äta kor!
Vi hade ko- kalas, drack saft och åt chokladbollar. Eller, jag åt. Theo hade åkt på simskola, Noah hade ont i magen och kon...var typ redan död! Efter kalaset tillverkade vi partyhattar med stjärnor och snören och Noah var chockad över att jag inte ville ha någon (mycket konstigt!).
I vanliga fall kan jag tycka att sånt här är lite gulligt, men idag...näe! När det plågsamma gick mot sitt slut sa Noah: "Mamma, i morgon fyller Kois två år!" I helvete heller att han gör, i morgon ligger han i soptunnan lille vän!!!
Klocka endast 25 kronor...
Om jag tar ett kort på en fin klocka och sätter ut den billigt på tradera. Sedan när jag har fått en intresent så skickar jag paketet, flyr från landet och blir helt anonym...kan de då få tag i mig när de har öppnat paketet och hittar Theo där? De söker förmodligen inte efter mig direkt eftersom de kommer att tycka att pojken är gullig. Det tar några timmar innan han tinar upp och visar sitt rätta jag. Och då sitter jag redan på en obebodd ö och vilar. Undrar om det skulle funka?!
Annars kanske jag kan låtsas att jag glömmer honom på Ikea nästa gång vi är där. Jag lämnar in honom i lekrummet, tappar min lapp med Theos nummer och så åker jag hem...(jag har givetvis uppgett ett falskt telefonnummer).
Jag kanske kan låta bli att hämta honom på dagis i morgon och stänga av telefonen, släcka alla lampor och skriva en lapp på dörren där det står "jag tycker att ni har misslyckats med hans uppfostran, försök några år till så kommer jag och hämtar honom när han har blivit lugnare!!!"
Eller så behåller jag honom och kämpar ett tag till. Jag läser på om hur man tämjer ett vilddjur, rakar av mig håret (eftersom det gör så ont att slita av det) och biter ihop, helt enkelt...
(Jo men visst, den här helgen varit lugn och bra. Skitbra! En av de bästa i mitt liv faktiskt...Lugn och rogivande, inget bråk, gnäll eller annat som kan verka jobbigt för en ensam mamma. Inte alls. Det har varit så roligt. Jag har nästan skrattat ihjäl mig. Tårarna kom från skrattattackerna och håravfallet berodde på åldern. Jättebra. Fint...Hoppas jag lever i morgon...)
Annars kanske jag kan låtsas att jag glömmer honom på Ikea nästa gång vi är där. Jag lämnar in honom i lekrummet, tappar min lapp med Theos nummer och så åker jag hem...(jag har givetvis uppgett ett falskt telefonnummer).
Jag kanske kan låta bli att hämta honom på dagis i morgon och stänga av telefonen, släcka alla lampor och skriva en lapp på dörren där det står "jag tycker att ni har misslyckats med hans uppfostran, försök några år till så kommer jag och hämtar honom när han har blivit lugnare!!!"
Eller så behåller jag honom och kämpar ett tag till. Jag läser på om hur man tämjer ett vilddjur, rakar av mig håret (eftersom det gör så ont att slita av det) och biter ihop, helt enkelt...
(Jo men visst, den här helgen varit lugn och bra. Skitbra! En av de bästa i mitt liv faktiskt...Lugn och rogivande, inget bråk, gnäll eller annat som kan verka jobbigt för en ensam mamma. Inte alls. Det har varit så roligt. Jag har nästan skrattat ihjäl mig. Tårarna kom från skrattattackerna och håravfallet berodde på åldern. Jättebra. Fint...Hoppas jag lever i morgon...)
JA till bigami!
Egentligen är jag emot bigami och allt sånt där. Men i dag fick jag ändra uppfattning lite. Småfolksbigami verkar vara lite gulligt faktiskt. Jag frågade min son om han hade någon tjej och vem det var i så fall. Han gav mig FYRA flicknamn. FYRA!!! Herre gud min skapare, det gäller att ligga i. Passa på medan det är tillåtet så att säga!
Jag frågade varför han hade så många tjejer och fick till svar att alla de var kära i honom (han gjorde sin plikt bara...typ). Jag blev lite intresserad över det där med svartsjuka. Om det över huvudet taget existerar i femåringarnas värld. Så jag frågade vad flickorna sa om att dela honom med varandra. Han svarade: "Men mamma, de vet inte om att jag är ihop med alla...jag gör det i smyg. Jag viskar till en i taget så att de andra inte vet!". Okej..."Är det så snällt?", frågar jag. "Ja, då blir ju ingen ledsen!" säger han.
Det man inte vet har man inte ont av, alltså!!!
Det här kan ju tyckas vara lite gulligt och sött, men det är inget jag rekommenderar i vuxenvärlden.
Nu innan jag nattade honom frågade jag om kalaset han hade varit på idag, hade varit bra. Det hade det förstås. "Pussade du någon av dina tjejer då?", frågade jag. "Men nej mamma, det kunde jag ju inte göra- de får ju inte veta om att jag är ihop med alla...de får ju inte se något!".
Hrm...så om bara en av tjejerna hade varit där, betyder det då att min lilla Noah hade hånglat eller? Fy, inte redan väl?! Näe..från och med nu ska jag vara med på alla kalas! Jag tar tillbaka det jag skrev innan: småfolksbigami är inte gulligt. Inte på något sätt faktiskt!!!
(min lilla, lilla Noah...)
Jag frågade varför han hade så många tjejer och fick till svar att alla de var kära i honom (han gjorde sin plikt bara...typ). Jag blev lite intresserad över det där med svartsjuka. Om det över huvudet taget existerar i femåringarnas värld. Så jag frågade vad flickorna sa om att dela honom med varandra. Han svarade: "Men mamma, de vet inte om att jag är ihop med alla...jag gör det i smyg. Jag viskar till en i taget så att de andra inte vet!". Okej..."Är det så snällt?", frågar jag. "Ja, då blir ju ingen ledsen!" säger han.
Det man inte vet har man inte ont av, alltså!!!
Det här kan ju tyckas vara lite gulligt och sött, men det är inget jag rekommenderar i vuxenvärlden.
Nu innan jag nattade honom frågade jag om kalaset han hade varit på idag, hade varit bra. Det hade det förstås. "Pussade du någon av dina tjejer då?", frågade jag. "Men nej mamma, det kunde jag ju inte göra- de får ju inte veta om att jag är ihop med alla...de får ju inte se något!".
Hrm...så om bara en av tjejerna hade varit där, betyder det då att min lilla Noah hade hånglat eller? Fy, inte redan väl?! Näe..från och med nu ska jag vara med på alla kalas! Jag tar tillbaka det jag skrev innan: småfolksbigami är inte gulligt. Inte på något sätt faktiskt!!!
(min lilla, lilla Noah...)
Bebisen!!!
GRATTIS TILL VÄRLDENS FINASTE BEBIS!!!
Syster yster har äntligen träffat sin efterlängtade bebis och den är så sööt! Grattis Jim och Eva, det klarade ni bra! Längtar efter er alla tre. Pussar o kramar från oss!
Syster yster har äntligen träffat sin efterlängtade bebis och den är så sööt! Grattis Jim och Eva, det klarade ni bra! Längtar efter er alla tre. Pussar o kramar från oss!
Se upp, här kommer Barbamamma!!!
Vi var i leklandet i dag. Såå kul! Jag och sambo betedde oss som barnungar och åkte allt som var tillåtet! Barnen hade jätteroligt och alla var nöjda och glada. Jag satt inte ens och låtsastittade som jag hade planerat. Ånej, jag drack min latte med världens fart för att hinna med allt det roliga. Och kul var det! Noah, kusinen och Theo var hur tuffa som helst. De åkte allt utan att tveka (som fega mamma gjorde).
En rutchbana som var alldeldes livsfarlig och bara åktes av ett fåtal barn, råkade jag hamna i. Jäklar så rädd jag var. Theo satt i mitt knä och sambo ropade nerifrån att vi inte borde åka den eftersom det gick för snabbt. Jag tvekade länge innan jag bestämde mig för att inte åka den, men det blev liksom för sent. Theo kasade ner och hängde vid mina fötter och när jag skulle rädda honom så tappade jag taget och åkte ner. Shit! Snabbt som satan gick det. Rädd var jag. Roligt hade Theo och alla andra föräldrar som stod nedanför och tittade. Så roade! (Behöver jag tillägga att vi endast åkte den en gång!?) När vi kom ner väste sambo "det där var riktigt farligt, att ha Theo framför sig...du kunde väl åtminstonde haft honom i knät!!!"
När vi klättrade upp för en brant upplåstbar rutchkana kände jag mig som Barbarmamma. Det var skitsvårt! Jag hade två småglin i hälarna i tioårs-åldern som verkade ha bråttom. Jag hör att ena killen säger till sin kompis "Vi har ialla fall kroppar som är gjorda för det här!". Vad i helvete!!!? Jag vände mig om, tittade på glinen och sa "som om inte min kropp skulle vara gjord för det här!!! Är det det ni menar?!". Förbannade ungar! Glinen blev jättegenerade och skruvade lite på sig där mitt i värsta uppförsbacken. Småglin!!! Jag borde ha puttat ner dem...
Men trots lite konstiga blickar och elaka gliringar hade vi skitkul i dag! Nästa gång ska jag vara vältränad så att jag slipper flåset och jag ska ta mig fan åka den farliga rutchkanan baklänges! Så det så! Vad jag ska Äga!!! Leos lekland: Here I come!!!
Jag vill ha MÅNGA hundar...i ett annat liv (kanske)
Klockan är snart 21 och båda barnen sover. Sambo är iväg och det är bara jag som hörs, eller rättare sagt- tangentbordsknappandet (jävlar vilket långt ord). Tyst och lugnt är det. Jag bara sitter här, så skönt. Hunden ligger och hårar ner bilmattan och ser så fin ut (not). Snart kommer varenda leksaksbil att vara trasig på grund av allt hundhår som snurrar sig fast runt däcken. Skithund! Men så är det när man är djurälskare som jag och bara måste ha hund...
Noah vill förresten ha en egen hund säger han. En valp! Så blåögd om man tror att hundar kan förbli valpar hela livet. Hö hö. Men å andra sidan är de ju valpar ända tills barnen inte vill ha dem längre. Barn tröttnar så fort (mammor också). Sambo tror också att han ska få en hund till. Vilket skämt! Det är ingen skillnad på att ha en hund eller två. Så låter det. Hur kommer det sig då att när man börjar pratar om fler barn så är helt plötsligt ETT barn tio gånger så mer jobbigt som TVÅ? Jag får inte ihop den ekvationen. Visserligen är jag inget matematiskt ljushuvud men det låter inte så logiskt. Måste nog gå en matematikkurs...
I morgon ska vi åka till ett lekland och springa av oss lite. Roligt. Noah ska ha med sin gulliga kusin vilket betyder att Theo kommer att vara det femte hjulet. Vem ska leka med Theo? Hm, svår fråga...måste tänka...Okej, det blev visst sambo. Ja så kul. Jag ska sitta där och låtsastitta på barnen, dricka en latte och inte göra ett dugg mer. Skönt. Måste tala om för sambo...han kommer att bli jätteglad! Det var ju faktiskt hans idé.
Bäst att sova snart om jag ska orka låtsastitta i morgon. Det kan bli jobbigt!
So long!
Noah vill förresten ha en egen hund säger han. En valp! Så blåögd om man tror att hundar kan förbli valpar hela livet. Hö hö. Men å andra sidan är de ju valpar ända tills barnen inte vill ha dem längre. Barn tröttnar så fort (mammor också). Sambo tror också att han ska få en hund till. Vilket skämt! Det är ingen skillnad på att ha en hund eller två. Så låter det. Hur kommer det sig då att när man börjar pratar om fler barn så är helt plötsligt ETT barn tio gånger så mer jobbigt som TVÅ? Jag får inte ihop den ekvationen. Visserligen är jag inget matematiskt ljushuvud men det låter inte så logiskt. Måste nog gå en matematikkurs...
I morgon ska vi åka till ett lekland och springa av oss lite. Roligt. Noah ska ha med sin gulliga kusin vilket betyder att Theo kommer att vara det femte hjulet. Vem ska leka med Theo? Hm, svår fråga...måste tänka...Okej, det blev visst sambo. Ja så kul. Jag ska sitta där och låtsastitta på barnen, dricka en latte och inte göra ett dugg mer. Skönt. Måste tala om för sambo...han kommer att bli jätteglad! Det var ju faktiskt hans idé.
Bäst att sova snart om jag ska orka låtsastitta i morgon. Det kan bli jobbigt!
So long!
God fortsättning alla fina...
Jag gav inga nyårslöften denna gången. Men jag var ju liksom skyldig mig själv ett från förra nyår. Då glömde jag ju bort att jag hade "slutat äta godis på vardagarna". Jag åt godis redan på nyårsdagen och då blev det ju kört. För sent! Man kan ju inte börja att sluta med något mitt i ingenting liksom. Då kan man ju inte komma ihåg när man slutade...År 2008 kunde alltså inte bli ett sunt och godisfritt år så jag lovade mig själv att 2009 skulle bli bättre.
Det är den andra januari i dag och jag har inte ätit (så mycket) godis. Går ganska bra faktiskt. Lördagsgodiset är köpt och finns fortfarande kvar på bänken. Chipsen är i och för sig slut (eller, jag lämnade två chips kvar på botten i fall sambo ville ha) men potatis är ju nyttigt har jag hört. Jag är ganska stolt över mig själv och tror att jag kommer att klara mig ända tills i morgon eftersom jag snart ska lägga mig.
Nyårsafton var trevlig och Theo hade bestämt sig för att skjuta bomber istället för vanliga raketer. Han skulle spränga sönder månen så att delarna landade i huvudet på honom...Det gick så där. Han somnade nämligen klockan 23.40...snopet värre. Månen är fortfarande hel och Theo mår alltså bra.
Julafton blev faktiskt ungefär som jag hade tänkt mig. Jag fick sovmorgon, sambo gjorde tomtegröt och packade in allt i bilen efter frukosten. Barnen bråkade inte om sina olika julklappar och ingen var sur. (Okej, vi vek väl inte ihop julpappret direkt och vi läste inga rim, men ändå) Hos syrran var det mycket mysigt med julmusik, god mat, fina presenter och snälla barn...Faktiskt. Så mysigt.
Nu är det bäst att jag borstar tänderna så att godiset inte försvinner från bänken...
Ha det bäst!
Det är den andra januari i dag och jag har inte ätit (så mycket) godis. Går ganska bra faktiskt. Lördagsgodiset är köpt och finns fortfarande kvar på bänken. Chipsen är i och för sig slut (eller, jag lämnade två chips kvar på botten i fall sambo ville ha) men potatis är ju nyttigt har jag hört. Jag är ganska stolt över mig själv och tror att jag kommer att klara mig ända tills i morgon eftersom jag snart ska lägga mig.
Nyårsafton var trevlig och Theo hade bestämt sig för att skjuta bomber istället för vanliga raketer. Han skulle spränga sönder månen så att delarna landade i huvudet på honom...Det gick så där. Han somnade nämligen klockan 23.40...snopet värre. Månen är fortfarande hel och Theo mår alltså bra.
Julafton blev faktiskt ungefär som jag hade tänkt mig. Jag fick sovmorgon, sambo gjorde tomtegröt och packade in allt i bilen efter frukosten. Barnen bråkade inte om sina olika julklappar och ingen var sur. (Okej, vi vek väl inte ihop julpappret direkt och vi läste inga rim, men ändå) Hos syrran var det mycket mysigt med julmusik, god mat, fina presenter och snälla barn...Faktiskt. Så mysigt.
Nu är det bäst att jag borstar tänderna så att godiset inte försvinner från bänken...
Ha det bäst!
