Min idol...
Det finns endel personer som jag ser upp till. Verkligen ser upp till. En av dem är min lillebror Peter. Ni vet vem han är. Allihopa. Han är killen som gjorde det som ingen annan vågade göra. Han pratade om något som alla håller med om, men som ingen vågar säga. Han sa det. Högt och tydligt. Och han gjorde det med bravur.
Jag är så stolt. Och även lite avundsjuk (men på ett positivt sätt). Jag önskar att jag vore som Peter. Ibland tror jag att jag är det. Jag inbillar mig det. Jag hoppas. Jag vill gärna tro att jag är lika modig som honom. Jag vill gärna tro att jag alltid säger det jag tycker och det jag tror på. Ofta gör jag det, men kanske inte alltid. Ibland är jag lika feg som många andra. Ynklig och svag. Ibland.
Men jag ska sträcka på mig och vara stolt. Inte över mig själv. Men över min bror. Lillebror. Att han blev så förbannat bra och genomgod. Jag är så stolt. Jag är så tacksam över att han blev just min bror. Tack Peter (inte för att det är din förtjänst att vi är syskon, men ändå). Tack för att du är en så fin människa och för att jag får vara din vän! Jag älskar dig!
Och alla ni andra fem syskon: jag älskar er också!
Kloka lille Noah...
"Hur kom det sig egentligen mamma, att ni skaffade mig?" Jag svarade som det var. Att pappa inte var så sugen på barn först (men gärna ville träna...HA, jag skojar bara!) men att mamma tjatade lite så att pappa gav med sig. "Efter lite tjat blev pappa också sugen...". Då utbrister Noah: "Jaa du, om man tjatar funkar det alltid tillslut!!!".
Fasen. Jag som tycker att jag aldrig ger mig när barnen tjatar...(Han måste ha syftat på sin pappa!)
En stund efter att vi hade sagt god natt, ropade han på mig från trappan. Han sa "Hur kommer det sig att det aldrig funkar att jag lägger mig i er säng först, sen petar ni lite på mig och då går jag in till min säng. Varför funkar aldrig det?" Jag förklarade att det är viktigt att kunna somna i sitt eget rum och att han skulle gå och lägga sig igen. Men han skulle typ aldrig kunna somna...Jag undrade naturligtvis varför..."Det är så att min sömn funkar nästan aldrig!"
Stora tankar för ett litet barn. Undrar vilka världsfrågor som pluppar ut när han är tonåring!? Då är det nog lilla pappa som får stå för de svaren...
Klibbig pasta och otacksam liten herre.
Theo tog en sked med mat i munnen och utbrast: "Mmm, vilken god soppa!"
Soppa! Vilken förolämpling! Visserligen ska jag kanske ska glad över att han ens tyckte om det, men ändå...så jäkla lös var den faktiskt inte!!!
Den klibbiga pastan tog han och tryckte fast under bordet som för att visa hur klibbig den faktiskt var. Det var säkert hans (elaka lilla) sätt att visa hur pasta inte ska se ut, vad vet jag. Den lille rackaren. Efter en stund när han hade blivit sur för att han inte fick lägga pastan på skeden och skicka iväg den i luften (han skulle förmodligen kolla om den kunde fastna i taket också) började han trotsa ännu mer. Efter varje tugga mat han stoppade in i munnen sa han: blärk...blärk...blärk. Verkligen trevligt. Tacksam unge...
Så i morgon blir han utan mat...(medan jag plockar ner pasta från taket)
Smarta smarties...
Inte för att någon kommer att förvånas när jag talar om att jag sitter här och äter upp barnens godis. Igen! Men jag talar om det i alla fall. I kväll är det "smarties" som gäller. Inte för att de är så där jättegoda men det var liksom det enda som fanns i chokladväg.
Sambo tittade på mig och sa "men du skulle ju sluta upp med sånt där!!!". "Mmm, visst är det fördjävligt", svarar jag och stoppar i mig ett gäng halvgoda karameller. Sambo påpekade då lite förskräckt att det var barnens godis jag åt (som om jag inte visste det...desto godare...). Jag tror bestämt att han har missat vissa saker:
1. Det är alltid barnens godis jag äter, eftersom mitt tar slut redan i bilen på väg hem från affären.
2. Jag hade redan ätit två paket med "smarties" innan jag visade mig i rummet han befann sig i.
3. Jag hade ytterligare två paket i fickan...
Jag börjar likna en överviktig muminmamma men det har han förmodligen inte missat...skyll mig själv...och ja, det gör jag!
Dagens svar kommer från Theo. Jag frågade vad de hade fått för mat på förskolan. Han svarar helt allvarligt och med inget skoj alls; KLANTUNGESOPPA!
Jag bara bävar...
Grymma mamma.
Men stå där då, säger jag och börja gå med ministeg mot huset. Jag orkar inte, skriker Theo och krokodiltårarna dränker nästan hans skor. Det gör inget, fortsätter jag, du kan stå där (hoppas att ingen kommer och ta dig bara, väser jag lite tyst, men alldeldes lagom för att han ska höra). Och då jäklar vilken fart! Han sprang in i huset med snutten, nappen och tårar stora som dasslock.
Han slänger sig runt min hals och vi kramas medan han storgråter. Till sist säger jag: Theo, vet du varför du gråter? Snyft, snyft...Det är att jag har brutit benen!!! Och du bärde mej inte ens!!!
Oj! Jag hade faktiskt ingen aning om att ben bara kunde gå av sådär...men där ser man- så fel jag hade!!!
När jag la honom i kväll sa han att han inte kunde blunda. Jag frågade varför han inte kunde det. För ögonen rör sig, svarade han...Stackarn. Det är inte lätt att vara nästan tre år...(med en elak mamma dessutom).
Badhuset.
Jag och Noah i simhallen...Jag hade med min lilla godisskål som Noah fick sitta i...(eftersom jag redan hade ätit upp godiset...).
Och nej...jag hade inget vettigt att skriva idag...
