vickepicke

Min lille pojk har blivit så otroligt lat! Den ständiga meningen lyder: jag orkar inte... Han orkar ingenting nu mera...Jag blir gaalen. I dag när vi skulle gå från bilen och in till huset, fick han ett sånt ryck igen. Jag bar en stor väska i ena handen och en matkasse i andra. Och Theo ställer sig där med sin lilla snutt och säger: jag orkar inte gå...(What the f*ck! Han orkar inte...men jag då!?) Jag tittade på honom. Jag, med den stora väskan, tunga kassen och den förbannade huvudvärken.

Men stå där då, säger jag och börja gå med ministeg mot huset. Jag orkar inte, skriker Theo och krokodiltårarna dränker nästan hans skor. Det gör inget, fortsätter jag, du kan stå där (hoppas att ingen kommer och ta dig bara, väser jag lite tyst, men alldeldes lagom för att han ska höra). Och då jäklar vilken fart! Han sprang in i huset med snutten, nappen och tårar stora som dasslock.

Han slänger sig runt min hals och vi kramas medan han storgråter. Till sist säger jag: Theo, vet du varför du gråter? Snyft, snyft...Det är att jag har brutit benen!!! Och du bärde mej inte ens!!!

 Oj! Jag hade faktiskt ingen aning om att ben bara kunde gå av sådär...men där ser man- så fel jag hade!!!

När jag la honom i kväll sa han att han inte kunde blunda. Jag frågade varför han inte kunde det. För ögonen rör sig, svarade han...Stackarn. Det är inte lätt att vara nästan tre år...(med en elak mamma dessutom).