Yttepytte och jag.

Jag är så rastlös i denna yttepytte-lilla-lägenhet!Var jag än befinner mig så kan alla mina tre familjemedlemmar se mig, höra mig, och känna mig...Jag får klaustofobi ta mej fan!

Undrar hur detta ska gå...

Sambo tycker att det bara känns bättre och bättre. Antingen tycker han det för att han bara har bott här i två dagar, eller så är det för att han vet att han kommer vara borta nio timmar varje dag. Vet inte...

Barnen sköter sig och verkar tycka det är ganska okej. Sambo sköter sig och är så där äckligt positiv som verkligen stör en pms- kärring som mig. Alla sköter sig. Utom jag.

Hunden har lyckats bli av med. Tack och lov!

Så vad klagar jag på??? Att det kryper i kroppen på mig. Jag känner mig rastlös och nervös. Trött och hängig. (Himla tur att vi har nära till Sss...)

Tror jag ska sitta här och fundera lite. Över livet. Över stan. Över yttepytte-lilla-lägenheten (som för övrigt har fönster i varenda lilla vrå, så att hela jävla VÄXJÖ kan se mig!!!)

Kolla in dörren:


Fint men himla onödigt :(

...och JA, jag känner mig sur...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0