vickepicke

Jo det är sant. Jag har inte haft någon "idol" sen jag var 12 och diggade till Samantha Fox (eftersom min kille gillade henne, och förmodligen inte ens på grund av hennes musik- men vad visste jag om stora rattar på den tiden). Och nu, vid 33 års ålder har jag äntligen hittat nya "idoler". EMD. Hör och häpna. Jag älskar dem! Inte för deras musik, utseende eller något annat ytligt. Utan för att min son gillar dem. Eller avgudar rättare sagt. Och de har gjort honom såå lycklig.

Ända sedan melodifestivalen har han gått och nynnat på "Baby goodbye" (eller vad fan den heter) och strålat som en sol. Han har pratat om dem, härmat dem och älskat dem.

För några dagar sen fick han träffa dem. Fatta vilken lycka!!! "Mamma...SÅ nära...jag var SÅ HÄR nära dem...", sa han och måttade två centimeter med fingrarna. Han hade hört dem sjunga, sett dem dansa, fått deras autografer och pratat med dem. Och så hade han gjort "give-me-five"!!! Det ni! "Mamma...vi gjorde till och med give me five!!! Jag VISSTE att den här dan skulle bli bra, men så HÄR bra...det trodde jag aldrig! Jag tänkte typ EMD...men DET HÄR...det var ÄNNU bättre".

Därför älskar jag EMD. Eftersom inte jag verkar kunna göra min lill-tonåring särskilt glad nu för tiden, så njuter jag av att se hans lyckliga lilla ansikte skina upp av EMD. Jag älskar dem!!! Från djupet av mitt hjärta (amen).

  Ganska stolt...


  "High five!!!"


(Inte för att jag fattar vad DE har och inte JAG...)