vickepicke

Jo det är sant. Jag har inte haft någon "idol" sen jag var 12 och diggade till Samantha Fox (eftersom min kille gillade henne, och förmodligen inte ens på grund av hennes musik- men vad visste jag om stora rattar på den tiden). Och nu, vid 33 års ålder har jag äntligen hittat nya "idoler". EMD. Hör och häpna. Jag älskar dem! Inte för deras musik, utseende eller något annat ytligt. Utan för att min son gillar dem. Eller avgudar rättare sagt. Och de har gjort honom såå lycklig.

Ända sedan melodifestivalen har han gått och nynnat på "Baby goodbye" (eller vad fan den heter) och strålat som en sol. Han har pratat om dem, härmat dem och älskat dem.

För några dagar sen fick han träffa dem. Fatta vilken lycka!!! "Mamma...SÅ nära...jag var SÅ HÄR nära dem...", sa han och måttade två centimeter med fingrarna. Han hade hört dem sjunga, sett dem dansa, fått deras autografer och pratat med dem. Och så hade han gjort "give-me-five"!!! Det ni! "Mamma...vi gjorde till och med give me five!!! Jag VISSTE att den här dan skulle bli bra, men så HÄR bra...det trodde jag aldrig! Jag tänkte typ EMD...men DET HÄR...det var ÄNNU bättre".

Därför älskar jag EMD. Eftersom inte jag verkar kunna göra min lill-tonåring särskilt glad nu för tiden, så njuter jag av att se hans lyckliga lilla ansikte skina upp av EMD. Jag älskar dem!!! Från djupet av mitt hjärta (amen).

  Ganska stolt...


  "High five!!!"


(Inte för att jag fattar vad DE har och inte JAG...)

...men jag kände mig grymt irriterad nyss när jag såg min sambos placering av  en flaska med tändvätska...Visserligen lär flaskan vara svår att öppna men det känns ändå lite provocerande på något sätt-  vi har ju trots allt småbarn!!!

Jaha, då har man varit i Dublin då!!! Tillbaka i verkligheten nu. Jag kommer inte att skriva om upplevelsen på Irland eftersom min bror skriver om det i sin blogg, så ni som är nyfikna får hälsa på där helt enkelt ( http://pppeter.blogg.se/).

Fast jag kan ju tala om att det var något av det absolut bästa i mitt liv, eller som jag sa till syrran: "Det här är den näst bästa upplevelsen jag har varit med om!". Hon frågade: "Jaha, näst efter dina barn menar du?". Jag svarar: "NEJ, efter min vistelse i Kenya!!!". 

(Det där lät INTE så bra!!!)

Om en vecka är min semester slut och jag vet inte hur jag ska kunna komma tillbaka till allvaret igen...jag älskar verkligen att vara ledig!!! Måste snart börja få in rutinerna igen, kan bli jobbigt annars.

Nä, nu måste jag läsa era bloggar som jag har saknat. Jag återkommer innan året är slut. Kram på er.

I dag är jag helt slut efter att ha gjort absolut ingenting. Då ingår i och för sig inte tjat på barnen, lek med barnen, matlagning, diskning, tvättning, gräsklippning. Förrutom detta har jag bara slappat, men är såå trött!

Jag har faktiskt ingen aning om vad jag ska skriva i kväll, hjärnan är precis som jag fortfarande på semester. Jag visar lite semesterbilder i stället:

          

Noah i ösregnet och Theo i skogen. Han blev överlycklig när han hittade kantareller!

                                              

Så här glad var han...                                                   Å så åkte vi lite båt...härligt!!!


Helt seriöst...jag har verkligen INGENTING att komma med...jag återkommer när mina hjärnceller får för sig att börja samarbeta med mig igen...Puss så länge.