vickepicke

Jag känner mig som en 95- åring. Har precis lagt Noah och känner mig plötsligt så nära döden. Kusligt nära. En femåring har många konstiga tankar men det gäller att försöka att ta det på allvar och samtala om det mest tråkiga du kan tänka dig. I kväll handlade det om döden. Min död! Verkligen kul och uppmuntrande. Det lät så här:

N: Mamma när jag är vuxen kommer du att vara död.

M: Nja, inte direkt får vi väl hoppas.

N: Nej men du kommer att dö när jag har blivit vuxen...eller hur?

M: Ja men när du är så stor som jag är nu kommer jag att leva (that´s my plan).

N: Jag önskar att du var mindre (yngre) så att jag fick vara med dig längre.

Mamma tänker: men för fan, sluta prata om min död nu!!! Dödsångerst, dödsångerst...hade jag inte det innan så...

M: Sluta tänk på detta nu, du ska tänka på roliga saker...

N: Ja som typ att jag har varit duktig och snäll och att du ska leva länge till...typ.

(Suck!)

M: Ja, precis!

N: Okej...jag hoppas att jag blir en farfar eller mormor någon gång...eller jag menar morfar!

M: Det blir du säkert...

N: Det är tur att du inte ska dö nu ialla fall...

Så uppmuntrande. Jag känner mig inte så glad just nu kan jag säga, det blev liksom lite för mycket. Men barn är barn och det är viktigt att samtala med dem som sagt. Även om sin egen död. Suck! Jag känner mig både död och begraven. Men det är bara att rycka upp sig, komma tillbaka från de döda och ha lite skoj! Visst!? Ska nog gå och titta på "Djurkyrkogården" nu...

Ha det bra alla ni levande som har några år till...