vickepicke

Jag höjde min röst åt Noah i dag för att han inte lyssnade på mig. Eller höjde...jag vet inte, jag kanske skrek. Vad vet jag? Det var det här med pms som jag har skrivit om innan. Det kanske är så att jag inte vet vad jag gör. Jag skrek kanske. Kanske inte.

Noah tittade på mig med ledsen min, tog fram sin lena vuxenröst och sa: "Mamma jag tycker inte att man behöver bli SÅ arg. Inte på barn. Du behöver inte skrika. Det räcker att man säger till, fast inte vara så ARG! Och så kan man krama och säga förlåt efter. I alla fall till barn. Det tycker jag i alla fall!"

Oops. Där blev jag mäktigt tillplattad kan man säga! En klok femåring (som jag garanterat kommer att få problem med i framtiden...jag har lite svårt för sånt där "psykologsnack"...).

På ett sätt tycker jag att han hade rätt, jag behöver inte höja rösten så mycket (men det verkar ju för fan som om han är totalt stendöv ibland) men jag säger faktiskt alltid förlåt efteråt!

Det bästa med Noah är att han alltid förlåter sin galna pms- morsa!!!