vickepicke

Vi var på övervåningen, Theo och jag. Han fick för sig att han skulle gå ner, vilket han brukar göra själv. Ändå hann jag fundera på om jag skulle hålla honom i handen, men bestämde mig för att låta bli. Han kan ju själv, även att det går lite vingligt och sakta. Fan vad jag ångrar det nu...

Theo ramlar naturligtvis. Hela vägen ner. Jag har sett barn ramla i trappor förut och det kan ju se lite otäck ut, men oftast slår de i ryggen och rumpan. Och i värsta fall huvudet.

Theo missade både rygg och rumpa. Han landade på huvudet på alla trappsteg. Han slog i huvudet om och om igen och jag var säker på att han skulle slå ihjäl sig. Helt säker. Jag skrek rätt ut, ett ångerstladdande skrik och var helt hysterisk.

Väl nere satt jag med Theo i famnen och var inte säker på om han var okej. Jag tryckte honom tätt intill mig och vågade inte titta på honom. Han skrek till i 30 sekunder, och sedan inget mer. Han blev tyst och tittade rakt ut. Jag fick inte ta i honom, han slog bort mina händer och mitt hjärta brast!

Men han var hel och mådde efter omständigheterna bra, inga brutna ben och inga blåmärken (konstigt efter de smällarna).

Detta är baksidan med att ha barn. Jag anklagar mig själv. Tänker hela tiden på att jag borde ha hållit i hans hand (även om jag inte brukar göra det). Jag borde ha varit snabbare så att jag kunde fångat honom...osv osv.

Jag lät honom sova i min säng. Han somnade med sitt lilla ansikte tryckt mot mitt och jag hade svårt att gå där ifrån...

Jag kommer INTE att sova gott i natt!