vickepicke

Här sitter jag. Alldeldes för mig själv och alldeldes helt jävla slut. Theo har fått hög feber och sover (just nu...) och Noah är hos Mia (Tack älskade Mia för att du finns och slänger ut en livboj åt mig innan jag sjunker). Dagen har varit....ansträngande ( med ett fint ord).

Jag tog med mig barnen till Vimmerby för att lämna in bilen på verkstaden, gick till Alv och var där ett antal timmar. Gick till Ica ( upps, reklam...Förlåt mig Willys!) och handlade (vad annars?) och gick tillbaka och löste ut bilen... 

Inga långa streckor egentligen men jag skulle kunna uppskatta en strecka på ungefär tusen kilometer om man tänkte på hur långt det kändes att gå. Ungefär.

På Alv gick det jättebra. Till en början. Barnen lekte, kollade på dockteater och hade roligt. Jag tittade ömt på mina fina barn och tänkte på hur bra vi har det. Och mysigt. Men så kom vi fram till "inte nudda marken-banan". Och där tittade jag inte längre lika ömt på min stora kille. Meningen är att man ska hoppa över stenar utan att bli blöt om fötterna.

Och ärligt talat, mig gör det inget om barnen blir lite blöta. Alla barn hoppade så fint över stenarna och var livrädda för att få vatten på sina fina ballerinaskor/ foppaskor eller vad de nu hade på sig. Alla barn utom min Noah. Såklart! Ska någon flippa ut så ska det ju vara något av mina barn.

Noah hoppade från båda hållen samtidigt (jag lovar) och hoppade lite på stenar och lite i vattnet. Han skuttade bredvid och skvätte på barnen med de fina ballerinaskorna. Såklart! Och visst, det kan ju vara okej ändå. Det var bara det att Noah kände för att bada också. Och vill Noah bada så vill han. Han frågar ju inte om lov precis. Noah lägger sig alltså i vattnet och simmar lite. Och simmar. Och simmar. Jag står på kanten och ropar lite försiktigt medan andra föräldrar står och skrattar. Jätteroligt! (Jag kan slänga i era ungar så kan vi stå och skratta tillsammans!!!)

Jag ropar sedan inte alls så försiktigt som först utan vrålar att han ska komma upp. Men Noah hör inte, han har nämligen slut på batterier i hörapparaten (men just det, han har ju ingen hörapparat det är kanske därför han hör så dåligt). Han tittar lite på mig, ställer sig upp och ja just det, lägger sig ner igen.

Nu börjar jag tycka det är lite väl genant och fruktansvärt jobbigt. Funderade ett tag på att hoppa i efter honom men då kanske jag skulle dränka honom i stället (av misstag alltså), men jag ändrar mig. Efter ett tag kommer han upp och tittar helt oförstående på mig när jag skäller på honom. Vad var problemet liksom!? Jävla gnällmorsa typ.

Men nu är vi vänner igen, eller rättare sagt: han är ju inte hemma nu. (Tack Mia igen!)

Annars har dagen varit superbra!!!

Ps: bilen var inte trasig sa killen på verkstaden. Han uttryckte sig så här "det är bra om du använder pedalen i mitten ibland...när bromsarna inte används så rostar dem..."Jag förklarade för honom att jag inte behöver några bromsar eftersom jag kör så jäkla bra!!!