vickepicke

Jag sitter här i solen, det är redan över 20 drader ute. Skönt. Men förbannat trist. Jag är sjukskriven denna veckan och jag hatar det. Det är inte så att jag kan sitta och njuta över min tvingade ledighet, nejdå - jag våndas. Jag hatar varenda minut. Jag avskyr ovissheten, väntan på diverse provsvar och jag är ledsen över att behöva vara ensam.

Jag kan inte ens säga vad jag har för sjukdom. Ingen vet. Inga läkare och inte jag. Jag kan bara tala om alla symptom. Allt som gör mig så svag och ynklig. Men jag kan inte säga vad det är. Det jävliga är att inte ens läkarna kan. Har de inte betalt för att slänga sjukdomar i ansiktet på folk? Kom igen,  jag vill ha en sjukdom nu- släng hit. Eller ett namn på sjukdomen. Bara det skulle ju kännas bättre.

Jag är yr, tar snedsteg i bland när jag går. Jag tappar minnet...ofta. Jag mår illa om kvällarna (och nej, jag är inte gravid- storken har semester...för evigt om sambo får bestämma). Jag...nu sitter jag här och tänkte vräka ur mig alla symptom men vad hände??? Förutom att jag kom på att ni kanske inte ens vill veta, så glömde jag bort dem. Det är sant och riktigt. All skit som händer med min kropp och som håller mig vaken på nätterna, försvann. Helt otroligt. Inte ens mina symptom kan jag komma i håg. Hoppas jag glömmer dem för evigt!

Det värsta är att ingen vet. Jag är den som alltid ska vara så pigg och rolig. Jag är den man ringer till med sina problem. Jag är den som lyssnar. Hjälper alla andra. Stark och hjälpsam.  Samtidigt är jag så svag. Jag mår alltid sämre än den som mår dåligt. När någon i familjen är ledsen eller har ont, då blir jag sämre än den. Konstigt. Inte för att jag vill ha empati. Absolut inte. Utan bara för att jag tycker det är jobbigt.

Kunde jag bära hela världen på mina axlar så skulle jag göra det. Det är nog det jag försöker. Ingen får må dåligt. I bland undrar jag om jag tror att jag har någon slags ensamrätt på smärta och sorg. Som om det bara är jag som får må dåligt. Min syster har sagt åt mig att inte vara så blödig. Hade ju varit skönt om det funkade så. Bara släppa det liksom.

Sån här är jag. Och nu har jag helt plötsligt skrivit något som jag aldrig trodde jag skulle skriva (fast jag har inte skickat det än...). Man ska vara rädd om sin integritet säger alltid sambo. Rätt. Men varför låtsas att allt är så jävla bra när det inte är det? Jag mår inte bra. Punkt slut. Och jag vill inte ha någon empati eller "tycka-synd-om-Vicke"-kommentar. Jag vill bara skriva av mig idag...och kanske en annan dag. Vem vet, det kanske blir värsta terapisidan det här (och ja, jag förstår om ni kommer att sluta läsa i så fall...no hard feelings)

Nu ska jag försöka få i mig lite frukost innan jag ska till nästa läkare. Önksa mig lycka till kära vänner. Kramar.