Låter det vettigt...
...eller tror ni jag behöver läggas in...???
Jag fick en känsla av att min kärlek inte uppskattade mitt sms i går kväll. Jag hade lagt mig och han satt och tittade på tv, när han fick detta meddelandet:
"Jag vill slänga spiralen åt helvete, ligga med dig sju dagar i veckan, köpa gravtest och stirra mig blind på blåa streck...Låter det vettigt!?".
Jag kunde lika gärna skrivit: "I morgon kommer jag att köpa ett hagelgevär och skjuta dig. Först ena knäskålen, sedan den andra. Jag kommer även att skjuta skallen av dig...".
Skillnaden skulle vara att han tog det senare alternativet på ett bättre sätt.
Suck. Att han ska vara så svårflörtad.
Svaret jag fick var: "Det där med sju dagar i veckan lät ok..."
Zzzzzzzzzzzzz, kunde inte ha varit mer ointresserad...
Bambi på hal is.
I går var det dags för simskola igen. För en gångs skull var jag glad över att vara tjej och slippa bada. När jag skulle åka därifrån var jag däremot inte riktigt lika glad över att vara tjej.
ISGATA!!!
Bilen gled fram och tillbaka på isen på parkeringen. Det kvittade hur jag gjorde så spann den bara (och nej...jag brände inte lamellerna!). I bilen bredvid satt det någon och väntade på att jag skulle försvinna från stället så att han kunde dra. Jag tittade lite genant och funderade på om jag skulle be om hjälp...
Jag gick ut och tittade på killen. MIN BROR var det. Tack gode gud tänkte jag och slutade skämmas. Min bror är biffig med muskler som skulle kunna räcka till hela fotbollslandslaget, så det skulle ju inte bli några problem. Tänkte jag.
Så fel man kan ha, la la la.
Min bror verkade tycka det var skitpinsamt att hans syster satt och spann på en offentlig parkering (som om jag gjorde det med flit). Min bror verkade inte alls ha lust att hjälpa till. Eller som han uttryckte det: "Men, ska JAG behöva putta på...Jag har precis tränat och är trött!!!". Mmm. Det verkade inte hjälpa att det stod en 150- kilos biff på parkeringen.
Han sa: "Men skynda dig lite...jag vill också komma hem snart...". Och så vände han sig om lite...Jag stack ut armen genom fönstret, livrädd att han skulle lämna mig, och sög tag i hans jackärm och väste:" DU går ingenstans...är du min bror eller inte!?".
En väldigt snäll farbror kom och hjälpte till. Mig och biffen (som bara stod och tittade på). Han hämtade grus med sin spade och slängde under däcken. Jag spann vidare. Biffen tittade generat på och farbrorn hämtade grus efter grus efter grus. Det kom en gubbe till och började putta. Biffen tittade på...och jag spann.
Jag sa åt biffen att använda sina muskler lite och hjälpa till. Han tog faktiskt ut händerna ur fickorna och började putta. Japp, det gjorde han (åtminstonde med ena armen).
Efter en kvart eller så, kom jag loss. Äntligen! Jag körde två meter och stannade sedan bilen för att tacka alla! H E L V E T E !
Bara att börja om från början. Jag tror att gubbarna var skitglada och tyckte att jag var den mest intelligenta lilla tjejen på jorden. "Men stanna inte bilen...KÖR!!!". Ropade biffen. Smart.
Jag kom därifrån!
Mitt problem nu är då hur jag ska kunna tacka alla som hjälpte mig. De två gubbarna. Bffen har jag redan tackat. Men gubbarna.
Jag är en sådan person som är överdrivet tacksam åt allt. Det är skitjobbigt.
När jag födde Noah hade jag bestämt mig för att INTE ta epiduralbedövning eftersom jag har sprutfobi. Efter många timmars helvete och flera kilo kräk senare bad jag om det i alla fall. Och jag kände en sån enorm tacksamhet till läkaren som gav mig den. Jag hade kunnat kyssa honom för att han var så snäll...(om det inte vore för att han enbart kraffsade någonstans i bakre regionen just då). Så snällt av honom! (Borde nog ringa och tacka honom nu, det var ju bara 7 år sedan- han borde minnas mig).
Nåväl, så kan det vara ibland. Hoppas snö och is försvinner snart ialla fall.
Ha det gott mina vänner. Kram Bambi.
ISGATA!!!
Bilen gled fram och tillbaka på isen på parkeringen. Det kvittade hur jag gjorde så spann den bara (och nej...jag brände inte lamellerna!). I bilen bredvid satt det någon och väntade på att jag skulle försvinna från stället så att han kunde dra. Jag tittade lite genant och funderade på om jag skulle be om hjälp...
Jag gick ut och tittade på killen. MIN BROR var det. Tack gode gud tänkte jag och slutade skämmas. Min bror är biffig med muskler som skulle kunna räcka till hela fotbollslandslaget, så det skulle ju inte bli några problem. Tänkte jag.
Så fel man kan ha, la la la.
Min bror verkade tycka det var skitpinsamt att hans syster satt och spann på en offentlig parkering (som om jag gjorde det med flit). Min bror verkade inte alls ha lust att hjälpa till. Eller som han uttryckte det: "Men, ska JAG behöva putta på...Jag har precis tränat och är trött!!!". Mmm. Det verkade inte hjälpa att det stod en 150- kilos biff på parkeringen.
Han sa: "Men skynda dig lite...jag vill också komma hem snart...". Och så vände han sig om lite...Jag stack ut armen genom fönstret, livrädd att han skulle lämna mig, och sög tag i hans jackärm och väste:" DU går ingenstans...är du min bror eller inte!?".
En väldigt snäll farbror kom och hjälpte till. Mig och biffen (som bara stod och tittade på). Han hämtade grus med sin spade och slängde under däcken. Jag spann vidare. Biffen tittade generat på och farbrorn hämtade grus efter grus efter grus. Det kom en gubbe till och började putta. Biffen tittade på...och jag spann.
Jag sa åt biffen att använda sina muskler lite och hjälpa till. Han tog faktiskt ut händerna ur fickorna och började putta. Japp, det gjorde han (åtminstonde med ena armen).
Efter en kvart eller så, kom jag loss. Äntligen! Jag körde två meter och stannade sedan bilen för att tacka alla! H E L V E T E !
Bara att börja om från början. Jag tror att gubbarna var skitglada och tyckte att jag var den mest intelligenta lilla tjejen på jorden. "Men stanna inte bilen...KÖR!!!". Ropade biffen. Smart.
Jag kom därifrån!
Mitt problem nu är då hur jag ska kunna tacka alla som hjälpte mig. De två gubbarna. Bffen har jag redan tackat. Men gubbarna.
Jag är en sådan person som är överdrivet tacksam åt allt. Det är skitjobbigt.
När jag födde Noah hade jag bestämt mig för att INTE ta epiduralbedövning eftersom jag har sprutfobi. Efter många timmars helvete och flera kilo kräk senare bad jag om det i alla fall. Och jag kände en sån enorm tacksamhet till läkaren som gav mig den. Jag hade kunnat kyssa honom för att han var så snäll...(om det inte vore för att han enbart kraffsade någonstans i bakre regionen just då). Så snällt av honom! (Borde nog ringa och tacka honom nu, det var ju bara 7 år sedan- han borde minnas mig).
Nåväl, så kan det vara ibland. Hoppas snö och is försvinner snart ialla fall.
Ha det gott mina vänner. Kram Bambi.
