vickepicke

I dag var det sista dagen på Astrid Lindgrens värld för i år. Vi råkade bara hamna där och hade inte alls tänkt att åka dit. Till och med pojkarnas pappa följde med...en riktig familjedag! (Allt för att slippa städa och jobba, för min del).

Så nu sitter jag här och tror att jag arbetar, planera inför morgondagens samlingar. Jag sitter här och stirrar in i datorn och slipper därmed se alla dammråttor, leksaker och hundhår som ligger runt omkring mig.

Och när jag går och lägger mig (efter filmen som jag inte tittar på) så gör jag det med ångerst och dåligt samvete... När sjutton ska man hinna med och orka städa och göra andra nyttiga saker (typ nu kanske, istället för att skriva en massa trams här...).

Vad det är svårt just nu, måste lära mig att börja prioritera lite mer vuxet och ansvarsfullt...i morgon!

So long!!!

I dag när jag hämtade Noah och Theo på förskolan såg jag hur Noah sprang efter en flicka och skrek "Jag vill ha den!!!". Jag hade ingen aning om vad det var och tänkte för en gångs skull inte lägga mig i...Han fick jaga så bäst han ville...

Efter en stund kom han i alla fall fram till mig, glad och lyrisk med händerna kupade. "Titta mamma, kolla här..." säger han och sträcker fram händerna.

Jag kände hur något gled ner under tröjan på mig och ner mellan brösten...och försvann..."Oj, vart tog den vägen?" utbrister Noah. "Ehh, vad?" undrar jag och förstår att han syftar på det jag fick under tröjan. "GRODAN!!!" säger Noah, "Var är den?"

URK på burk, så jäkla äckligt! En slibbig groda mellan tuttarna! Jag letade i bh:n men hittade den (som tur var) inte där. Noah hittade den (TACK GODE GUD) på marken. Grodäcklet hade trillat ut från tröjan och jag var evigt tacksam för att jag inte hade tröjan nerstoppad i byxorna...

Jag och Theo skulle köpa skor i går, till Theo alltså. Det var bara det att han inte alls ville ha några nya skor. Totalt ointresserad var han. Och det är ju inte så konstigt eftersom han bara är två och ett halvt år. Hur kul är det med kläder och mode då?!

I affären blev han totalt vansinnig. Han tittade på sina fötter och sa att han redan hade ett par skor. Han började skrika och trilskas, vägrade prova eller ens titta på skorna jag höll fram.

Tjejen som hjälpte oss gick och hämtade en pixibok till honom och sa att han kunde få den (så gulligt). Theo tittade på boken och sa surt "vilken liten bok!" (såå tacksam...). Jag skämdes och sa något i stil med " Ja visst är den, så gullig...inte alls som våra stora böcker hemma...ehh!?".

Vi krängde på Theo skorna under höga tjut och enorm protest, helt genomsvett blev jag. Jag betalade, tog Theo i famnen och gav honom hans bok. Theo tittar på boken och säger högt och tydligt (jo visst, då kunde han minsann tala tydligt) " Mamma! Den här boken är FUL!"

Och så kastade han den demostrativt och otacksamt i golvet!!! Jag skämdes och kläckte ur mig "Oj då Theo, du tappade visst boken!" (= ännu mer pinsamt...vaddå tappade!?). Jag smet snabbt ut därifrån...

Skorna är snygga och han slipper nu vika tårna så det får ju vara värt den pärsen...Gulliga bålgeting...tur att jag älskar dig så mycket!!!

Vi var i Lalandia i helgen. Där hade vi hur kul som helst! Barnen älskade det och vi vuxna hade lika roligt som de små...Innan vi skulle hem ville barnen tillverka egna nallar, ni vet såna som man lägger stoppning i, väljer kläder och accesoarer.

Jag har alltid velat tillverka en egen nalle men eftersom de inte fanns då jag var liten, blev det inte så. Tänkte gjort en till Noah för 5 år sedan men det kändes lite fånigt att han inte skulle få göra en själv (vilket kan vara svårt för en sex-månaders bebis...).

Nu skulle jag uppfylla min dröm genom barnen! De skulle få välja vilken nalle de ville, vilka kläder som helst och hur många accesoarer de ville...kosta vad det kosta skulle!!!

Sagt och gjort. Vi gick in och jag förklarade för barnen vad de skulle få göra. Jag visade nallar och kläder som om jag själv arbetade där och hade provision...

Jag visade stora nallar med glad, hög röst och små nallar med lite stressad och trist stämma.  Saken är den att det finns många fler kläder till de stora och inga accesoarer till de små...= enkelt val!

Barnen kollade runt och fastnade tillslut för en liten tiger. En LITEN tiger! Va fan!? Alla barn borde väl välja STORA gosedjur!?

Inte mina barn minsann. De nöjde sig med det minsta och vanligaste gosedjuret i hela butiken. De finns ju för fan att köpa på Konsum för 49.50. (Besvikelse)

Bara att acceptera alltså.

Å så till kläderna! Kläderna...vaddå kläder?? Noah tänkte absolut inte klä sin tiger (smart egentligen). Men va sjutton, de måste ju ha kläder säger jag (fattar ni inte hur kul detta är!!!?). Men nej, de skulle ha nakna tigrar- helt natural! Kul kul. Men så fick det bli.

Så kan det vara. Hela semestern förstörd (skojar!).  Men jag fick tillslut Theo till att välja en tröja till sin tiger- HA!

Om jag får fler barn någon gång, ska jag göra en nalle själv och ge till honom/henne- så det så!

Så ensamt. Jag har aldrig varit med om en sån här tystnad innan. Nästan lite kusligt. Undrar om jag har blivit döv...eller nej förresten, jag hör ju ljudet av tangentknapparna. Men tyst är det.

Jag pratar med barnen varje dag, eller med Noah i alla fall. Det gör ju inte att jag saknar dem mindre precis men det är skönt att höra deras röst. I dag grät jag när jag pratade med Noah. Tyst så att han inte kunde höra det. Han lät glad, tack och lov.

Ena dagen när vi pratade lät det så här (såå mycket känslor...or not):

Noah: Mamma, kan du lova mig en sak?"

Jag: "Ja det kan jag, vad ska jag lova?" 

(Jag hade nog kunnat lova vad som helst just då)

Noah: "Kan du lova mig att städa mitt rum tills jag kommer hem?"

(Ehh...VA?)

Jag: "Ja älskling, det kan jag"

Noah: "Åh kan du? Hela rummet?"

Jag: "Ja det kan jag"

Noah: "TACK SNÄLLA mamma!!!"

Jag vet inte vad jag trodde att jag skulle lova honom, men jag kan ju erkänna att det inte var att jag skulle städa hans rum! Gulligt (om nu inte en pappa stod och viskade i hans öra, fast då hade han väl väst att hela huset skulle bli städat).

Älskade barn.

En helt annan sak. Pernilla Wahlgren får nog fortsätta gråta över min skogarderob. Där är ingen förändring alls. Jag väntar nog ett tag. Tills vi flyttar eller så (någon gång borde vi väl flytta).

Men packa ska jag göra...i morgon. Vi ska ju iväg i helgen och jag jobbar till 21 i morgon och åker direkt efter jobbet på fredag. Det betyder ju att:

1) Jag kan packa innan jobbet (när jag är skittrött och stressad)

2) Jag kan packa efter jobbet, typ på natten

3) Jag skiter i att packa och låtsas att jag har glömt mina väskor hemma och måste därför köpa allting nytt...(inte så illa alls)

Jag tror jag väljer det tredje alternativet (min sambo kommer att förlåta mig och han läser ju ändå inte min blogg).

Såå skönt! Undrar var jag ska göra av all min tid nu. Jag ska inte städa och inte packa...hrm...går nog och lägger mig!

Natti!

Nu är det fem dagar sedan jag såg mina barn och tårarna håller på att ta slut (eller hur!?). Det är vansinnigt olidligt och löjligt ensamt just nu!!! Min sambo säger att det här är jättenyttigt för mig och barnen! Hur det nu kan vara nyttigt.

Tröstäta flera kilo choklad, vara utan sömn och fälla tårar som skulle kunna släcka törsten på hela afrika...hur fan kan det vara nyttigt???

Nåväl, det är bara att försöka klara sig. Noah sa i telefonen innan att jag kunde låna hans snuttefilt när jag skulle sova...snyft, vilken fin kille!

Mitt mål var att jag skulle städa garderoberna i hallen och jag har nu öppnat dörrarna fem gånger  (och varje gång är det lika stökigt- konstigt). Det känns såå jobbigt. De garderoberna skulle få Pernilla Wahlgren att gråta om hon tittade in. Vilken skosadist!!! Jag har tryckt in alla skor (= finskor blandat med barnens) och lagt allt annat skräp ovanpå!!! När man tittar på en finstövel ser den ut att ha samma form som barnens konstverk i lera! Samma färg också. Hur slarvig får man bli?!

Ja ja, jag får väl ta tag i mitt liv om en stund. Börja med garderoberna (eller något annat som är lite roligare) så att jag kan läsa lite bloggar i lugn och ro i kväll!

Ha det gott!

Här sitter jag och tycker synd om mig själv, ensam och sorgsen. Min semester slutar nu och sambos har nästan precis börjat. Det betyder att hela min familj inte kommer att vara hemma på några veckor!  NÅGRA VECKOR!!!

De är hos farmor och farfar och har hur kul som helst...men ändå tycker jag synd om mig själv. Jag har inte träffat dem sen i torsdags och eftersom jag jobbar får jag snällt vänta med pussarna tills fredag (snyft). Självömkan jovisst, det kan man kalla det. Men jäklar vad det är synd om mig just nu...

Förhoppningsvis kommer jag i alla fall att hinna storstäda endel, städa garderober och göra annat nyttigt som jag inte är så bra på när mina killar är hemma. Det är ju possitivt!

Tack för en supermysig helg mina kära syskon, jag älskar er!