vickepicke

Åkte till Ö & B för att köpa Anthon Bergs chokladägg. De finns ingen annanstans verkar det som. Jag har så svårt att hitta till Ö & B...men gjorde det tillslut (nöden har ingen lag, inga regler och inget sunt förnuft)!

Jag gick runt och letade. Och letade. Och letade. Vet inte hur många varv jag gick. Jag kände att jag började bli väldigt frustrerad...Jag var så himla sugen. Så där sugen att chokladäggen tog upp all plats i hjärnan. Kunde liksom inte tänka på någon annan choklad.

Tillslut frågade jag en kille som jobbar där:

Jag: "Ursäkta får jag bara fråga en sak?"

Killen: "Ehh...jaha... visst!" (Fråga då brudjävel fastän du ser att jag har heemskt bråttom)

Jag: "Var har ni chokladäggen från Anthon Bergs???"

Killen: (Ser sig lite omkring, vrider på huvudet. Lite åt vänster och lite åt höger.)"Öhh...nja..." (tystnad)

Jag: (Som är jäkligt sugen...på chokladen, alltså) "Kan de ha tagit slut eller? Jag hittar inte dem!"

Killen: "Chokladägg? Näe...vi har bara sånt vid jul och sånt där!"

Vid jul och SÅNT DÄR???!!! Vad i...!!!

Jag: "Jasså så konstigt! Jag köpte såna förra veckan...HÄR hos er! De kan alltså bara ha tagit slut då!?"

Killen: (Vänder ryggen åt och går iväg och mumlar bara till svar) "Ja, de är nog slut!"


Jag kände mig riktigt irriterad. För det första för att mitt beroende inte skulle tillåta mig att äta någon annan choklad just då. Och för det andra för att killen verkade tycka det var skitjobbigt att vara trevlig, göra sitt jobb (som han faktiskt får lön för) och för att han inte bara kunde leta upp de där jävla äggen!!! (Eller åtminstone vara uppriktig och säga att han inte visste, och att jag fick leta själv.)

Jag gick två varv till. Kollade bakom där killen hade stått och gick fram till en låda. Och där låg mina ägg!!! Dagen räddad! Jag tog sex påsar (Utifall att...nästa gång kanske de är slut...på riktigt.) och gick till kassan för att betala 600 underbara gram choklad.

Jag hade god lust att trycka upp påsarna under näsan på killen och önska honom God jul...eller "nåt sånt där".

(Fast jag lät bli eftersom jag var så glad över mina 600 gram...som nu sitter som en smäck runt midjan!).

Mitt liv är som en dålig film på tv 2. En ensam kärring som gör samma saker varje dag. Lämna barn, dricker kaffe, skriver ren skit på datorn och hämtar sina barn. Man kan till och med lista ut slutet. Hon blir galen!!!

Jag måste ta tag i livet. Lära mig att man kan göra saker även utan sina barn. Innan jag blir galen.

I dag ska jag ha en date (måste kalla det date, eftersom mitt liv känns så ensamt just nu) med en handläggare på arbetsförmedlingen. Alltid något! Kan bli riktigt trevligt till och med. Hoppas man får kaffe!!!

Och så måste jag ju planera in morgondagen. Ungefär 4 ensamma timmar. Kan göra vad jag vill. Hur jag vill. Och med vem jag vill. (Kom på att jag inte känner någon här).

Kanske borde skriva en sån där kontaktannons. "Ensam gammal kärring söker vänner. Intressen...(fan, där blir ett problem...). Intresserad???". Eller nåt i den stilen.

Min sambo kanske borde skriva en annons åt mig. I stället för "Söt kattunge skänkes pga tidsbrist" kan det stå "Söt (man får ljuga i kontaktannonser), ensam sambo utlånas kl 8.30-13.00 tisdagar till torsdagar varje vecka". Det kan gå...

Ska fundera på saken...



Ja men ni ser själva...Så jävla ensam och desperat efter sällskap...

I dag har jag ont i mammahjärtat. Känner mig så dålig. Stora barnet vill att jag ska "skaffa" mig ett arbete så att han kan få gå på fritids som alla andra. Lillkillen verkar vilja att jag går hemma för evigt. Bara han och jag!

Grym som jag är har jag skolat in lillkillen på förskolan. 15 timmar i veckan ska han få vara ifrån mig och leka med kompisar. För vems skull??? Jag tror att det är det bästa för honom. Han älskar att vara med kompisar, han slipper en tokstädande mamma några timmar, och han får lite miljöbyte.

Ändå sitter jag här och tvekar. Är det för att jag känner mig ensam och hellre skulle vara med lillkillen? Eller tvekar jag för att jag inte är säker på vad som är bäst för honom?

Svårt.

I dag såg han ledsen ut och ville inte riktigt släppa mig när jag gick. Av erfarenhet vet jag att det går över när jag har stängt dörren. Av erfarenhet vet jag att det är lite spel för galleriet. Av erfarenhet vet jag att han har det roligare där...än hemma...24 timmar om dygnet. Ändå tvekar jag.

Jag bad personalen om lite kopior på några nya sånger vi försöker lära oss. Vi har ju bara varit en vecka och jag ville hjälpa lillkillen lite och sjunga dem tillsammans med honom. Svaret blev: "Theo, du får lära dig sångerna bättre så att du kan lära din mamma dem sen!". Oj! Det var ju inte riktigt så jag menade. Att jag skulle lära mig dem bara för att...Tanken var att tillsammans med lillkillen träna på dem och ha roligt. Jag känner inte att jag måste kunna dem. Inte för min skull.

Personalen menade säkert inget illa, men Theo tittade på mig och såg lite besviken ut. "Lära sig dem bättre???", han tycker säkert redan att han kan sångerna. Så klart. Barn brukar oftast tycka att de kan något även om det inte är hundraprocentigt. Det är liksom det härliga med ungar. Vi vuxna är precis tvärtom. Kan vi inte något till hundratio procent, så kan vi inte det alls...

Suck och stön vilken klagosång.

Nu är det klart. Jag ska ta lite mera kaffe och dränka mina tankar...Om inte annat så bränns de väl ihjäl i koppen!

I morgon känns allting bättre. So long!!!