Elaka mamman.
Fem minuter senare, när det var dags att ge sig av till förskolan, hände det en sak igen. Jag kan ju erkänna att jag är ganska blåst som gör ett erkännande här, på hur jag behandlar mitt lilla barn ;). Precis när jag ska gå ut i hallen så råkar (jag lovar, detta var inte heller meningen) jag fälla Theo på något sätt. Han trillar och slår i bakhuvudet, armbågen och rumpan! Himmel och pannkaka vilket liv! Stackars Theo fick himla ont...som han uttryckte sig.
Efter förskolan, alltså en och en halv timme senare händer den sista grejen (det är nästan så man undrar om jag vill skada honom med flit, stackars lilla barn). Jag står på parkeringen när en hård vind blåser tag i mig. Jag tappar balansen och ramlar naturligtvis på Theos fötter, på de små ömtåliga tårna. Fler tårar och ännu mera skratt av den elaka mamman (tårarna var inte mina).
Allvarligt talat. Hela den här dagen har varit kaotisk och jag KAN inte hjälpa att jag skrattar. Jag har bara en sjukdom (?) som ser det lustiga i alla olyckor. Jag vet. Jag är en hemsk människa.
En sak till, som kan bekräfta min elaka sida. När vi åt kvällsmat satt jag och pratade med Noah (Tack gode gud att det inte var Theo). Rätt som det var så försvann han helt plötsligt från stolen! Han gled av den hala skinnstolen och försvann under bordet. Herregud vad jag skrattade!!! (Noah grät och undrade varför jag var så elak...).
Tack och lov att dagen är slut! Snart ska den elaka mamman gå och lägga sig. Phu (man blir trött av att vara dum).
Inskolning och svindyra låtsasägg
Efter det hämtade jag Theo och var en timme på förskolan. Det kändes lite lättare. Passar mig på något sätt...de lägre åldrarna...har lättare att identifiera mig med dem :).
I morgon klarar Noah sig själv i skolan och Theo och jag ska vara på förskolan i en och en halv timme. Undrar om vi ska sitta och låtsas-äta plastmat i en timme då också...Hmm, ska bli spännande!
Appropå låtsasmat så fick Theo köpa hem låtsasägg idag. Jättefina, verkliga- i en riktig äggkartong. Han lekte ju så mycket med det på förskolan så jag ville göra honom glad. Jag frågade alltså i affären om han ville ha (de svindyra, lätta att göra själv-) äggen och han sa ja!
Väl hemma tittade han lite på äggen, slog de mot varandra (så att färgen flagnade), slängde dem lite i golvet och sa: "Mamma, vet du varför jag ville ha de här äggen???". Jag svarade att jag inte visste. Då sa han: "För DIN skull mamma...jag tror att du verkligen gillade dem och ville köpa dem!!! Jag ville ha dem för DIN skull!!! Visst var det så? DU ville ha dem...Visst var jag snäll?". Öhhh??? Visserligen är jag kanske lite shoppoholic, men låtsasägg??? Nja, vet inte om låtsasägg kan stilla mitt begär! (Men visst, TACK käre Theo för att jag slängde ut en halv förmögenhet på något vi kunde ha tillverkat själva för en tia. Tack gullunge- jag ska vårda dem ömt. Kanske kokar jag dem till frukost i morgon!).
Som ett brev på posten...
...fick vi veta att husbygget kan dröja ytterligare en vecka innan det blir färdigt. Vecka 51! Lysande. Alldeles lysande. Vi vill inget hellre än att flytta in i julveckan. "Hörrni ni barn, vi skjuter upp julen lite i år...Vi packar i stället. Vad sägs om det?". Tror de skulle bli jätteglada. Verkligen. Skitbygge.
Nu är vi i gamla huset, Theo och jag. Han är hemskt glad på dagarna, men kvällarna är mindre roliga. Allt känns nog lite konstigt för honom. För mig med...
Känner mig lite rastlös och stressad. Hur nu det kan hänga ihop. Brukar det inte vara antingen eller??? Hrm...inte riktigt som alla ...(som om det vore en nyhet).
Vi ses!
Nyblivna ägare av en tomt...
Noah kände sig så viktig. Han fick en egen bunta med diverse köpeavtal att skriva under. Så gullig. Han satt tyst i flera minuter och läste alla papper (det vill säga, läste på en nybliven ettaklassares sätt), så tittade han på mig och sa: "Det här ser okej ut mamma!"...och så satte han sin namnteckning på en av linjerna (och vad spelar det för roll att han skrev på Thomas Peterssons rad...vem bryr sig om såna detaljer!?).
Noah snodde dessutom en av deras pennor...(hans mamma lät honom stjäla den...har man köpt en tomt på en miljon kronor borde det fan ingå ett kilo bläckpennor...minst...).
Nu väntar vi på att ritningar av kök och badrum ska skickas till oss. Spännande värre!!!
Trafikvett och shoppingvett...
Bitter
I dag var vi på Leos lekland. Kul för barnen, astråkigt för mig. Livet kan ju inte vara roligt jämt! I morgon ska vi cykla runt Växjö-sjön, barnen och jag. Det gillar jag!!! Har lovat att stanna vid lekparken också. Kul att barnen har syskon att leka med. Känner mig så bortskämd över att bara kunna titta på när barnen leker...och slippa vara med. Är inne i en tråk-period, vilket innefattar lek. Tycker det är aptråkigt att leka just nu. Tur att barnen har varandra (och tur att de inte kan läsa det här...stackars barn, vilken skitmorsa!!!).
Snart börjar skolan och dagis (FY, vilken förskollärare jag är!!!"Det heter inte dagis, utan förskola". Hrm...Gud bevare mig väl så fint allt ska låta. Det är väl för fasen inget fel med dagis!? Jag säger väl dagis hur mycket jag vill. Dagis, dagis, dagis...Till fan hämtar hem mig).
Men som sagt. Snart börjar vi med våra rutiner igen. Ska bli skönt. Lämna på dagis. Lämna i skola. Hämta på dagis. Hämta i skola. Själv ska jag sitta här. Arbetslös och bitter (om jag nu hinner sätta ner rumpan innan det är dags för hämtning. Hinner jag inte det får jag väl sitta och vara bitter i bilen).
Livet är underbart. Det kan man nog inte tro att jag tycker. Underbart kanske var en överdrift, men ganska bra i alla fall. Är bara lite trött just nu. Är trött på att flytta runt. Är trött på att inte ha några rutiner. Är trött på att vara trött. (Men resten är bra)
Ska ge mig ut i cyberrymden nu och kolla så att alla sköter sig. Thanks God for face- book!!! (Måste skaffa mig ett liv)
Yttepytte och jag.
Undrar hur detta ska gå...
Sambo tycker att det bara känns bättre och bättre. Antingen tycker han det för att han bara har bott här i två dagar, eller så är det för att han vet att han kommer vara borta nio timmar varje dag. Vet inte...
Barnen sköter sig och verkar tycka det är ganska okej. Sambo sköter sig och är så där äckligt positiv som verkligen stör en pms- kärring som mig. Alla sköter sig. Utom jag.
Hunden har lyckats bli av med. Tack och lov!
Så vad klagar jag på??? Att det kryper i kroppen på mig. Jag känner mig rastlös och nervös. Trött och hängig. (Himla tur att vi har nära till Sss...)
Tror jag ska sitta här och fundera lite. Över livet. Över stan. Över yttepytte-lilla-lägenheten (som för övrigt har fönster i varenda lilla vrå, så att hela jävla VÄXJÖ kan se mig!!!)
Kolla in dörren:
Fint men himla onödigt :(
...och JA, jag känner mig sur...
Jodå...det tar sig!
En tomt har vi i alla fall. Inte illa alls! Här ska huset stå klart vecka 50 om allt går som de har lovat. Spännande!
Låångsamt går det framåt...
Alla papper är påskrivna nu. Minsann. Man kan säga att det går framåt. Sakta,sakta."Gud skapade ingen brådska,han ville bara att vi skulle skynda oss lite". Ska bli skönt när huset blir klart...Det känns lite trångt här...i vår trea! Men det går, än så länge (kanske är jag lite trög om jag trodde annat, vi har ju bara varit här i en dag tillsammans...det borde vi ju klara av).
I morgon ska jag dit och plåta...ja just det- ingenting! Jag tänker ta foto på hela processen. Från just ingenting, tills huset är klart.
Vi ses!!!
