vickepicke

Egentligen vill jag inte lämna ut min son om hans känslor, men jag kan inte låta bli. Han är så söt! Han hade varit på kyrkis i dag och när han kom hem började han prata om kärlek. Kärlek! Han är knappt fem år gammal och vet redan vem han ska gifta sig med (jag är 32 och har fortfarande ingen aning, livet är bra orättvist).

Efter att ha kollat med mig först om man verkligen inte får gifta sig med släktingar kommer han på någon. Susanne. Fröken Susanne på kyrkis! Helt gravallvarligt säger han: "mamma, jag ska gifta mig med Susanne". Jag svarar att det är okej eftersom jag inte vill sårar honom. Och så säger han ännu mer allvarligt: "mamma, jag undrar om hon redan är kär i någon".

Jag säger att han måste tala om för henne om han ska gifta sig med henne, så att hon vet. Han vill ringa direkt, varpå jag hjälper honom med numret (jag kunde inte för en sekund tro att han skulle våga). Så här låter det:

S: Hallå, det är Susanne!
N: Hej det är Noah.
S: Men heej Noah.
N: Susanne...jag är kär i dig!!!
S: Åh, så gullig du är...jag tycker om dig också...

Under de här sekunderna är jag helt säker på att jag kommer att garva ihjäl mig. Men eftersom Noah tittar både argt och genant på mig så låter jag bli. Jag kväver mitt gapskratt, inte så bra, men jag gör mitt bästa.

När han har lagt på springer han till sin pappa och skriker: "Pappa, jag ringde till Susanne och sa att jag är kär i henne och vet du, hon är kär i mig också!!!"

Lyckliga Noah sken som en sol tills han gick och lade sig...

Och så var det klart! Nu behöver han inte uppleva olycklig kärlek i sitt liv (om nu inte Susanne talar om att hon redan är gift så klart).

Ps, innan detta frågade han om det var okej om han gifte sig med Ronnie (min systers sambo).

Nu har vi tagit farväl av ännu en älskad släkting. En av de absolut viktigaste personerna i våra liv (jag talar för mina syskon också), morfar. En frihetskämpe och förebild. En hjälte. En liten liten farbror med ett stort stort hjärta...Behöver jag säga mer!? Många hjärtan blöder just nu. Te quiero abuelo! Siempre... 

Äntligen är den här! Älgjakten. Det ska bli så spännande och roligt att jag inte kommer att kunna sova i natt. Tänk att få vakna 5.30 av klockan som ringer i flera minuter innan någon stänger av den. Efter ett tag, när jag har somnat om kommer jag att få höra det ljuvliga skramlet nere i köket där någon gör matsäck i typ en timma. Och om jag somnar om efter det så kommer jag med säkerhet att vakna när någon ska banka på sig sina jaktkläder, slänga igen dörren för att sedan komma in igen fem gånger eftersom denne någon alltid glömmer en massa saker. Jag längtar.

Jakten är viktig! Hur skulle vi annars få tag i mat? Man har jagat sedan urminnes tider och det finns inget annat sätt att få tag i kött. Det är helt säkert. Så jag bordet vara glad att någon är så snäll att skaffa mat till mig och min familj. Det är jättesnällt! Och jag är riktigt lycklig över att sitta ensam på kvällarna. Det är skitkul! Helst eftersom jag är mörkrädd.

Och så måste man ha hund när man är jägare. Det fattar ju vem som helst! Man kan inte vara jägare utan att ha en riktig jakthund. Och sedan när man väl ha tjatat till sig en hund, så måste man ju jaga mer när man har hund. Det fattar man ju. Har man en jakthund så måste man ju sköta den också. Hunden behöver ju motion!!!

Jag älskar verkligen jakten! Det ska bli så kul att höra om alla djur som har setts, alla stenar man har hoppat över och alla granar som har skymt sikten...Och det är såå spännande att höra om vem som har sett vad...i flera dagar...

Inte undra på att jag känner mig så lycklig just nu!!!(Det har nog inte alls med min Ullaredsresa at göra...not!).