vickepicke

Så ensamt. Jag har aldrig varit med om en sån här tystnad innan. Nästan lite kusligt. Undrar om jag har blivit döv...eller nej förresten, jag hör ju ljudet av tangentknapparna. Men tyst är det.

Jag pratar med barnen varje dag, eller med Noah i alla fall. Det gör ju inte att jag saknar dem mindre precis men det är skönt att höra deras röst. I dag grät jag när jag pratade med Noah. Tyst så att han inte kunde höra det. Han lät glad, tack och lov.

Ena dagen när vi pratade lät det så här (såå mycket känslor...or not):

Noah: Mamma, kan du lova mig en sak?"

Jag: "Ja det kan jag, vad ska jag lova?" 

(Jag hade nog kunnat lova vad som helst just då)

Noah: "Kan du lova mig att städa mitt rum tills jag kommer hem?"

(Ehh...VA?)

Jag: "Ja älskling, det kan jag"

Noah: "Åh kan du? Hela rummet?"

Jag: "Ja det kan jag"

Noah: "TACK SNÄLLA mamma!!!"

Jag vet inte vad jag trodde att jag skulle lova honom, men jag kan ju erkänna att det inte var att jag skulle städa hans rum! Gulligt (om nu inte en pappa stod och viskade i hans öra, fast då hade han väl väst att hela huset skulle bli städat).

Älskade barn.

En helt annan sak. Pernilla Wahlgren får nog fortsätta gråta över min skogarderob. Där är ingen förändring alls. Jag väntar nog ett tag. Tills vi flyttar eller så (någon gång borde vi väl flytta).

Men packa ska jag göra...i morgon. Vi ska ju iväg i helgen och jag jobbar till 21 i morgon och åker direkt efter jobbet på fredag. Det betyder ju att:

1) Jag kan packa innan jobbet (när jag är skittrött och stressad)

2) Jag kan packa efter jobbet, typ på natten

3) Jag skiter i att packa och låtsas att jag har glömt mina väskor hemma och måste därför köpa allting nytt...(inte så illa alls)

Jag tror jag väljer det tredje alternativet (min sambo kommer att förlåta mig och han läser ju ändå inte min blogg).

Såå skönt! Undrar var jag ska göra av all min tid nu. Jag ska inte städa och inte packa...hrm...går nog och lägger mig!

Natti!