vickepicke

I bland skäms jag över mig själv, riktigt mycket. Som i dag. Vi åt kvällsmat, barnen och jag. Pannkakor. Jag la en trasig pannkaka på Noahs tallrik och skulle precis hälla sylt på den då han började tjura. Nästan så att tårarna kom. Han ville inte ha en trasig pannkaka! Han ville inte ha en pannkaka man inte skulle kunna rulla ihop. Han ville inte ha en pannkaka som vi inte kunde ringla en perfekt ring med sylt på. Han ville ha en hel pannkaka.

Han tjurade och visade med hela kroppen att han inte accepterade en trasig middag. Så vad gjorde den hemska mamman? Jo, hon gick till kylskåpet och tog ner ett av korten som hänger där och lägger framför Noah. "Titta här Noah. Det här är vårt fadderbarn. Hon har ALDRIG sett en pannkaka. Hon har aldrig sett en hamburgare. Hon har aldrig fått smaka pommes frites. Hon vet inte vad en tallrik är eller vad man har bestick till. Om hon har TUR äter hon ris varje dag. På ett blad. Hon går flera miiil utan skor och i stekhet sol för att hämta lite vatten om hon är törstig. Vi sätter på våran kran och dricker. Om hon har TUR äter hon ris på ett blad. Har hon otur får hon ingen mat alls och då blir hon sjuk och sen dör hon! Noah, jag vill inte att vi tjurar för en trasig pannkaka! Passar det inte kan jag gå ut och hämta ett blad och så kokar jag ris åt dig som du kan äta med fingrarna...vill du det???"

Hemska, hemska mamma. Och stackars barn. Tror jag. Jag kanske överdrev onödigt mycket men jag vill så gärna att han ska förstå hur bra vi har det. Vi har mat på bordet. Varje dag. Vi handlar kläder och leksaker. Vi har allt vi behöver. Vi måste bara vara lite tacksamma också. Rätt eller fel?

Fast om jag nu skulle rannsaka mig själv så skäms jag över att prata så med min son. Om jag till exempel skulle bestämma över att jag ska till Ullared och handla. Jag ser fram mot resan och har gjort en lista på det jag ska handla. En lång lista. Viktiga saker enligt mig själv.

Så kommer jag dit och hälften av grejorna jag skulle ha är slut. Skulle jag då tänka på vårt fadderbarn och säga "Men herregud, vårt fadderbarn vet inte ens vad PENGAR är. Hon har aldrig varit i en affär. Vill hon ha något att leka med får hon samla kottar och pinnar". Och så vidare...Jag skulle nog inte det!

Måste nog ändra lite på mig själv innan jag ger mig på mina barn...

Bara en tanke...