vickepicke

(Dags att uppdatera, är visst inte så bra på det...)

I helgen är Theo och sambo hos farmor och farfar. Noah har alltså mig för sig själv, och jag lovar att jag aldrig har sett honom så lycklig! Tragiskt men säkert inte så ovanligt. Har försökt att förklara för Noah att hans lillebror blev till för hans skull, men han verkar inte riktigt fatta  (han ser det snarare som ett straff för något dumt han kan ha gjort i sitt tidigare liv).

Han låg och tittade på mig i torsdags, log med hela ansiktet och tjatade: "Åh mamma, bara du och jag...mmm så mysigt...HELA helgen...". Sådär höll han på (medan jag själv höll på att längta ihjäl mig efter Theo). Fast det ÄR verkligen mysigt att kunna vara med ett barn. Och lätt är det också (hur fan kunde jag gnälla och tycka det var svårt att ha ETT enda litet barn, det är ju ingenting!).

Igår bowlade vi och lyckan var total. Noah märkte inte ens att han tappade ett klot på golvet, som höll på att krossa foten på ett av proffsen som hade banan bredvid. Proffset blev livrädd och hoppade upp i luften för att rädda sina viktiga bowlingproffsfötter. Alla andra i lokalen skrattade och Noahs mamma ville bara försvinna där ifrån, kanonröd i ansiktet...Mammans brorsa satt bakom och var nog både generad och ganska road (och det är ju faktiskt ganska kul när andras barn ställer till det). Noahs mamma var skitnervös att Noahs klot skulle hamna på banan bredvid där proffsen hade laddat upp med egna klot (utan fula nummer på och mycket välpolerade), egna skor (i finare färger) och fina små handdukar att putsa sina fina klot med...Inte undra på att mamman var orolig- proffsen skulle säkert misshandla henne om hennes sons klot skulle hamna på deras proffsiga bana!!!

Innan proffsen kom dit var mamman inte lika försiktig. Hon sa till sin son att han kunde springa ut på banan för att få en kortare sträcka att rulla klotet (eller Noahs klot rullade inte, det studsade ta mig fan hela vägen...har aldrig sett något liknande). Saken är den att mamman inte visste att banorna var hala och inoljade i någon svinhal smörja, så Noah följde liksom med klotet ut på banan...en låång stecka. Han låg där halvägs in i mål (?) och skämdes över att det var folk som såg honom. Mamman hämtade upp honom på banan och han tittade på henne med fuktiga ögon och viskade: "Mamma du SA att jag skulle springa på banan!!!". Inte anklagande alls!!!

Vi kom ut välbehållna i alla fall och Noah var helnöjd trots blåmärken och en osmart mamma.

I morgon kommer Theo hem och jag läängtar (och Noah sörjer...)