Att dela med sig...
...av det absolut käraste man har är svårt och på gränsen till olidligt. Min lilla prins är hos farmor. Han har varit där sedan i fredags och kommer hem på LÖRDAG!!! Nio dagar är han i väg, nio marathondagar som aldrig har varit så långa förut!
Jag saknar, lider och har ont i hjärtat (allvarligt talat). Men så är det, man måste dela med sig. Theo är ju inte bara min (även om jag kan tycka att jag är värd ensamrätten efter att ha lidit så när han skulle ut ur min kropp).
Ska jag se det från den ljusa sidan så har han det toppenbra och storebror verkligen NJUTER av att ha pappa och mamma för sig själv...
Nu ska jag lägga mig och tycka lite synd om mig själv. Längta, sakna och få lite ont i hjärtat (eventuellt åka in till akuten och få lite hjärtmassage, terapi och något litet lyckopiller...)
Antar att farmor stannar till söndag då?
