vickepicke

Egentligen vill jag inte lämna ut min son om hans känslor, men jag kan inte låta bli. Han är så söt! Han hade varit på kyrkis i dag och när han kom hem började han prata om kärlek. Kärlek! Han är knappt fem år gammal och vet redan vem han ska gifta sig med (jag är 32 och har fortfarande ingen aning, livet är bra orättvist).

Efter att ha kollat med mig först om man verkligen inte får gifta sig med släktingar kommer han på någon. Susanne. Fröken Susanne på kyrkis! Helt gravallvarligt säger han: "mamma, jag ska gifta mig med Susanne". Jag svarar att det är okej eftersom jag inte vill sårar honom. Och så säger han ännu mer allvarligt: "mamma, jag undrar om hon redan är kär i någon".

Jag säger att han måste tala om för henne om han ska gifta sig med henne, så att hon vet. Han vill ringa direkt, varpå jag hjälper honom med numret (jag kunde inte för en sekund tro att han skulle våga). Så här låter det:

S: Hallå, det är Susanne!
N: Hej det är Noah.
S: Men heej Noah.
N: Susanne...jag är kär i dig!!!
S: Åh, så gullig du är...jag tycker om dig också...

Under de här sekunderna är jag helt säker på att jag kommer att garva ihjäl mig. Men eftersom Noah tittar både argt och genant på mig så låter jag bli. Jag kväver mitt gapskratt, inte så bra, men jag gör mitt bästa.

När han har lagt på springer han till sin pappa och skriker: "Pappa, jag ringde till Susanne och sa att jag är kär i henne och vet du, hon är kär i mig också!!!"

Lyckliga Noah sken som en sol tills han gick och lade sig...

Och så var det klart! Nu behöver han inte uppleva olycklig kärlek i sitt liv (om nu inte Susanne talar om att hon redan är gift så klart).

Ps, innan detta frågade han om det var okej om han gifte sig med Ronnie (min systers sambo).